GALLERI FAGERSTEDT
HÄLSINGEGATAN 18, STOCKHOLM.
 
25 februari – 3 april 2016
 
Galleri Fagerstedt har glädjen att presentera Niels Bondes första soloutställning på galleriet. Niels Bonde är en av Danmarks främsta pionjärer inom digital konst. Hans agenda är politisk och aktivistisk.
 
I takt med att vår gemensamma användning av sociala medier ökar explosionsartat blir vi också mer och mer desillusionerade till att tro att vi är stjärnor i en ”reality show”. Den här illusionen har bidragit till att namnge en egen diagnos: The Truman Show Delusion. Namnet kommer naturligtvis från filmen där huvudkaraktären Truman Burbank ovetande växer upp i en ”reality show” och där alla andra runt omkring honom är skådespelare. Att The Truman Show Delusion har blivit en gemensam desillusion har försatt psykiatriska vårdinstitutioner i ett dilemma, om en patient inbillar sig vara förföljd av sin mobiltelefon eller tycker sig se övervakningskameror överallt så kan man inte förneka det. Sådan är verkligheten för de allra flesta av oss. Vi lämnar konstant spår efter oss på internet genom sociala medier och de samlas in och bevaras för framtiden. Allt vi gör och säger är av intresse i vår tids övervakningssamhälle.
 
Utställningens tema tar spjärn emot George Orwell och hans dystopiska roman 1984 från år 1949, en svidande kritik mot ett övervakningssamhälle i vardande; ”Nothing is your own except the few cubic centimetres inside your skull”. Även Joseph Hellers roman Catch 22 (1953 – 1961) hade en liknande tematik: ”Just because you´re paranoid doesn´t mean they aren´t after you” är ett klassiskt citat från boken.
 
LED-VERK
De konstnärliga uttrycken har tydliga paralleller till konst, film, musik och digitala medier. T ex till Mondrians neoplasticism. I det lysande LED-verket kan man tänka in en rörlig version av Mondrians Brodway Boogie Woogie, Ellsworth Kelly och popkultur. Referenser finns till discodansgolvet i filmen Saturday Night Fever med John Travolta liksom till de allra första GIF-animationerna på internet. Bilduttrycken i Bondes LED-verk oscellerar mellan abstraktion och figuration. De är gjorda för att ses genom en smartphonekamera.
 
Alla Niels Bondes LED-verk bygger på en hemmagjord teknik i lo-fi (low fidelity). Den estetiska idén är lånad från musikens genrer som medvetet väljer låg kvalitet för att skapa ett mer autentiskt ljud. Bondes LED-verk visar pixlar från rörliga bilder (film eller internet) i mycket stor förstoring. Han gör sin egen mjukvara, hårdvara och produktdesign.
 
TWEET TWEET TWEET (2016)
LED-skärm 13 x 20 pixlar, 185 x 284 cm, loop 19:12 min
SELFIE STICK (KYLS STRAND) (2015)
LED-skärm 168 x 112 cm, loop 6:00 min
 
Till och med de viktigaste händelserna i våra liv ser vi lika mycket genom våra TV-, dator- och smartphone-skärmar som med blotta ögat. LED-verket SELFIE belyser hur vi använder oss av ”visningar”, ”gillar”, ”ogillar” och ”följare” på Youtube, Facebook, Twitter och Instagram för varje bild och film som publiceras vilket i sin tur påverkar hur våra nya bilder ser ut, produceras och värderas. Verket SELFIE är en video som har pixelerats mycket grovt. Det bygger på en algoritm som reducerar filmens upplösning till 1:10 000. Filmens hastighet är sänkt till 1:10. Det innebär att mängden information i filmen har reducerats otroligt mycket.
 
Vad visas på skärmen? Ellen DeGenere´s ”Oscar selfie” fortsätter att slå rekord. Hon tweetade tt foto med sig själv, sin bror, Jennifer Lawrence, Channing Tatum, Meryl Streep, Julia Roberts, Kevin Spacey, Bradley Cooper, Brad Pitt, Lupita Nyongó och Angelina Jolie med texten ”If only Bradley´s arm was longer. Best photo ever. #oscars” och den blev snabbt den mest re-tweetade bilden någonsin efter bara en timme. Än idag är den en av världens mest re-tweetade bilder på Twitter med 3.3 miljoner re-tweets. https://twitter.com/TheEllenShow/status/440322224407314432
 
EGITISTICAL GIRAFFE. TIN FOIL HELMET/BOUNDLESS INFORMANT (2014)
 
En teknologi för att dölja identiteterna på dem som använder online-system anonymt.
 
Hjälmen i aluminiumfolie är sinnebilden för den paranoides försök att försvara sig mot farliga radiovågor och strålning. Niels Bonde har gjort en hel serie foliehjälmar som fått titlar efter NSA:s spionprogram och med ett specifikt syfte med varje program;Boundless Informant, Cult weave, Evilolive, Fallout, Genie, Money rocket, Shiftingshadow,Yachtshop, Storm brew och Trafficthief.  Ett program är till för att logga sin egen google-sökningshistorik, ett annat för att kontrollera sin telefon och ett tredje visar var man är.
 
TOILET (2015)
SKALA MODEL 1:20, 20 X 20 X 30 CM
 
Mitt personliga, mest privata rum.
 
Det privata kan likaväl vara en privat egendom, något som ingen annan har rättigheter till liksom intima tankar eller känslor som inte berör offentligheten. Filosofen K E Løgstrup menar att varje enda enskild individ har något eget, är något eget, och att det runt den enklaste människan finns en zon som är onåbar.
 
När vi tittar in i modellen, genom kikhålet, blir vi själva övervakare som i lugn och ro kan se en annan människas mest privata utrymme. Verket är en tydlig metafor för en längtan efter ett privat rum, efter några kvadratmeter som man är ensam om att känna till.
 
I NEVER HAD HAIR ON MY BODY OR HEAD (1995)
Nallebjörn, övervakningskamera, monitor
 

Niels Bonde är född 1961 i Danmark. Han är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Danmark och vid Städelschule i Frankfurt am Main. Han är en av Danmarks pionjärer inom digital konst. Han arbetar med en mängd tekniker och uttryck i skulpturer, teckningar, video, installationer och digitala medier. www.nielsbonde.com

Niels Bonde - The Truman Show Delusion

Allmänt Kommentera

 

GALLERI FAGERSTEDT
HÄLSINGEGATAN 18, STOCKHOLM.
 
25 februari – 3 april 2016
 
Galleri Fagerstedt har glädjen att presentera Niels Bondes första soloutställning på galleriet. Niels Bonde är en av Danmarks främsta pionjärer inom digital konst. Hans agenda är politisk och aktivistisk.
 
I takt med att vår gemensamma användning av sociala medier ökar explosionsartat blir vi också mer och mer desillusionerade till att tro att vi är stjärnor i en ”reality show”. Den här illusionen har bidragit till att namnge en egen diagnos: The Truman Show Delusion. Namnet kommer naturligtvis från filmen där huvudkaraktären Truman Burbank ovetande växer upp i en ”reality show” och där alla andra runt omkring honom är skådespelare. Att The Truman Show Delusion har blivit en gemensam desillusion har försatt psykiatriska vårdinstitutioner i ett dilemma, om en patient inbillar sig vara förföljd av sin mobiltelefon eller tycker sig se övervakningskameror överallt så kan man inte förneka det. Sådan är verkligheten för de allra flesta av oss. Vi lämnar konstant spår efter oss på internet genom sociala medier och de samlas in och bevaras för framtiden. Allt vi gör och säger är av intresse i vår tids övervakningssamhälle.
 
Utställningens tema tar spjärn emot George Orwell och hans dystopiska roman 1984 från år 1949, en svidande kritik mot ett övervakningssamhälle i vardande; ”Nothing is your own except the few cubic centimetres inside your skull”. Även Joseph Hellers roman Catch 22 (1953 – 1961) hade en liknande tematik: ”Just because you´re paranoid doesn´t mean they aren´t after you” är ett klassiskt citat från boken.
 
LED-VERK
De konstnärliga uttrycken har tydliga paralleller till konst, film, musik och digitala medier. T ex till Mondrians neoplasticism. I det lysande LED-verket kan man tänka in en rörlig version av Mondrians Brodway Boogie Woogie, Ellsworth Kelly och popkultur. Referenser finns till discodansgolvet i filmen Saturday Night Fever med John Travolta liksom till de allra första GIF-animationerna på internet. Bilduttrycken i Bondes LED-verk oscellerar mellan abstraktion och figuration. De är gjorda för att ses genom en smartphonekamera.
 
Alla Niels Bondes LED-verk bygger på en hemmagjord teknik i lo-fi (low fidelity). Den estetiska idén är lånad från musikens genrer som medvetet väljer låg kvalitet för att skapa ett mer autentiskt ljud. Bondes LED-verk visar pixlar från rörliga bilder (film eller internet) i mycket stor förstoring. Han gör sin egen mjukvara, hårdvara och produktdesign.
 
TWEET TWEET TWEET (2016)
LED-skärm 13 x 20 pixlar, 185 x 284 cm, loop 19:12 min
SELFIE STICK (KYLS STRAND) (2015)
LED-skärm 168 x 112 cm, loop 6:00 min
 
Till och med de viktigaste händelserna i våra liv ser vi lika mycket genom våra TV-, dator- och smartphone-skärmar som med blotta ögat. LED-verket SELFIE belyser hur vi använder oss av ”visningar”, ”gillar”, ”ogillar” och ”följare” på Youtube, Facebook, Twitter och Instagram för varje bild och film som publiceras vilket i sin tur påverkar hur våra nya bilder ser ut, produceras och värderas. Verket SELFIE är en video som har pixelerats mycket grovt. Det bygger på en algoritm som reducerar filmens upplösning till 1:10 000. Filmens hastighet är sänkt till 1:10. Det innebär att mängden information i filmen har reducerats otroligt mycket.
 
Vad visas på skärmen? Ellen DeGenere´s ”Oscar selfie” fortsätter att slå rekord. Hon tweetade tt foto med sig själv, sin bror, Jennifer Lawrence, Channing Tatum, Meryl Streep, Julia Roberts, Kevin Spacey, Bradley Cooper, Brad Pitt, Lupita Nyongó och Angelina Jolie med texten ”If only Bradley´s arm was longer. Best photo ever. #oscars” och den blev snabbt den mest re-tweetade bilden någonsin efter bara en timme. Än idag är den en av världens mest re-tweetade bilder på Twitter med 3.3 miljoner re-tweets. https://twitter.com/TheEllenShow/status/440322224407314432
 
EGITISTICAL GIRAFFE. TIN FOIL HELMET/BOUNDLESS INFORMANT (2014)
 
En teknologi för att dölja identiteterna på dem som använder online-system anonymt.
 
Hjälmen i aluminiumfolie är sinnebilden för den paranoides försök att försvara sig mot farliga radiovågor och strålning. Niels Bonde har gjort en hel serie foliehjälmar som fått titlar efter NSA:s spionprogram och med ett specifikt syfte med varje program;Boundless Informant, Cult weave, Evilolive, Fallout, Genie, Money rocket, Shiftingshadow,Yachtshop, Storm brew och Trafficthief.  Ett program är till för att logga sin egen google-sökningshistorik, ett annat för att kontrollera sin telefon och ett tredje visar var man är.
 
TOILET (2015)
SKALA MODEL 1:20, 20 X 20 X 30 CM
 
Mitt personliga, mest privata rum.
 
Det privata kan likaväl vara en privat egendom, något som ingen annan har rättigheter till liksom intima tankar eller känslor som inte berör offentligheten. Filosofen K E Løgstrup menar att varje enda enskild individ har något eget, är något eget, och att det runt den enklaste människan finns en zon som är onåbar.
 
När vi tittar in i modellen, genom kikhålet, blir vi själva övervakare som i lugn och ro kan se en annan människas mest privata utrymme. Verket är en tydlig metafor för en längtan efter ett privat rum, efter några kvadratmeter som man är ensam om att känna till.
 
I NEVER HAD HAIR ON MY BODY OR HEAD (1995)
Nallebjörn, övervakningskamera, monitor
 

Niels Bonde är född 1961 i Danmark. Han är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Danmark och vid Städelschule i Frankfurt am Main. Han är en av Danmarks pionjärer inom digital konst. Han arbetar med en mängd tekniker och uttryck i skulpturer, teckningar, video, installationer och digitala medier. www.nielsbonde.com

 

GALLERI FAGERSTEDT
HÄLSINGEGATAN 18, STOCKHOLM.
 
14 januari – 21 februari 2016
 
Galleri Fagerstedt har glädjen att öppna säsongen med David Svenssons första soloutställning på galleriet. ”Drapings” är en utställning med nya i verk i sammet, en fördjupning i materialets taktilitet och gestaltande förmåga och samtidigt en djupstudie i det tidiga italienska måleriets avbildade draperingar.
 
David Svensson är just nu även aktuell i utställningen ”Den monokroma symfonin” på Artipelag på Värmdö utanför Stockholm. Han har återuppfört ett verk från år 2011, ”Viewers”, som är 800 cm lång och 210 cm hög. Arbetet är utfört på en svart matta där en bild frammanats genom att konstnären borstat fram den i mattans lugg. Betraktaren ser bilden distinkt och tydligt i vissa vinklar men vagt och flyktigt i andra, allt beroende på rummet/platsen och materialets förmåga att fånga och återkasta ljus. Den svarta färgen, i allmänhet sedd som detsamma som mörker, får här representera ljus och frammana bilden.
 
Om man är född i början av 1970-talet, som David Svensson, är man troligtvis uppvuxen med heltäckningsmattor i sitt barndomshem. David Svensson har berättat hur han brukade teckna på den mörkgröna mattan i sitt rum genom att med fingrarna kamma mattans lugg i olika riktningar och hur materialet senare under konststudietiden blev en väsentlig del av den konstnärliga utforskningen.
 
De nya sammetsverken i utställningen ”Drapings” handlar om seendet i relation till rummet och till kroppen. Det gäller både tanken och den fysiska upplevelsen, om hur verkets utseende bokstavligt talat förändras med betraktarens rörelser och position i rummet.
 
Det som är gemensamt för verken i utställningen är att de ”avbildar” draperingar; klädedräkter och mantlar, i textil sammet, de är sammetsmålningar framkallade i textilens motlugg. Färgskalorna är tygens egna respektive färger, som om det ursprungliga avmålade materialet nu återbördas i den nya målningen. Den mycket ömtåliga bilden skulle kunna suddas ut i ett enda svep, endast det tunna glaset skyddar den.
 
Målningarna återger detaljer från historiska verk. De utgår från fyra tidiga italienska medeltids- och renässanskonstnärer; Giotto, Masaccio, Piero della Francesca och Fra Angelico. Precis som David Svensson intresserade de sig för rumslighet och verkets Här och Nu, för dess existens på en viss plats vid en viss tidpunkt, och en människas upplevelse av närvaro. Dessa konstnärer hade en enastående förmåga att utvidga bildrummet med hjälp av färgen. Vikten av materialiteten lyfts också fram, vilket fortfarande utgör en spännande dualism, som såväl yta som fönster, till ett imaginärt rum, där det mer handlar om en känsla av ett rum än en renodlad illusion.
 
Det handlar alltså om något flyktigt, om verkets poetiska kvalitet, om en meditation över ljuset – det ljus som omger målningen och faller på dess yta och låter seendet ta form, det ljus som vår blick skänker, men även det ljus som målningen emanerar själv.
 
David Svensson verk ”Madonna della Misericordia/ The Madonna of Mercy (Piero della Francesca)” avbildar en detalj i Piero della Francescas målning med samma namn från 1460–1462 som har ett välkänt motiv, ett så kallat ”mantelskydd”, som då var en beteckning för en utbredd juridisk praktik där högt ställda personer kunde ge hjälpsökande och förföljda asyl och därmed beskydd ”under sin mantel”.
 
I utställningen ”Drapings” lyfter konstnären fram en serie tvärsnitt ur ett av konsthistoriens mest förekommande gestaltningsfenomen; dräkten, tyget, manteln och den draperade kroppen. Synvinkeln är kraftigt beskuren och tydliggör små håligheter och hemliga grottbildningar som skapar rum, om ljus och skugga som förflyttar sig över bilden och som ger en bild av form, om små mikrovärldar som reflekterar den stora världen.
 
David Svensson bor i Malmö och har varit verksam som konstnär i mer än 15 år. Många har kommit i kontakt med hans gestaltningar i olika offentliga miljöer. Hans intresse för platsen, materialet, hantverket och tekniska förutsättningar är stort och hans monumentala gestaltningar är uppfinningsrika och unika. Han blev tidigt en av ljusgestaltningens mest framträdande konstnärer i svenskt konstliv och har många ljusgestaltningar i offentlig miljö både bakom och framför sig. Just nu är han t ex aktuell med ljuskonstverket ”Life Line”, ett 350 m2 stort verk för Citybanans blivande station Stockholm Odenplan. Utställningen ”Drapings” visar att storheter som ljus och rum kan gestaltas med ytterst små gester och i de enklaste material. Det handlar om att se och att reflektera.
 

David Svensson - DRAPINGS

Allmänt Kommentera

 

GALLERI FAGERSTEDT
HÄLSINGEGATAN 18, STOCKHOLM.
 
14 januari – 21 februari 2016
 
Galleri Fagerstedt har glädjen att öppna säsongen med David Svenssons första soloutställning på galleriet. ”Drapings” är en utställning med nya i verk i sammet, en fördjupning i materialets taktilitet och gestaltande förmåga och samtidigt en djupstudie i det tidiga italienska måleriets avbildade draperingar.
 
David Svensson är just nu även aktuell i utställningen ”Den monokroma symfonin” på Artipelag på Värmdö utanför Stockholm. Han har återuppfört ett verk från år 2011, ”Viewers”, som är 800 cm lång och 210 cm hög. Arbetet är utfört på en svart matta där en bild frammanats genom att konstnären borstat fram den i mattans lugg. Betraktaren ser bilden distinkt och tydligt i vissa vinklar men vagt och flyktigt i andra, allt beroende på rummet/platsen och materialets förmåga att fånga och återkasta ljus. Den svarta färgen, i allmänhet sedd som detsamma som mörker, får här representera ljus och frammana bilden.
 
Om man är född i början av 1970-talet, som David Svensson, är man troligtvis uppvuxen med heltäckningsmattor i sitt barndomshem. David Svensson har berättat hur han brukade teckna på den mörkgröna mattan i sitt rum genom att med fingrarna kamma mattans lugg i olika riktningar och hur materialet senare under konststudietiden blev en väsentlig del av den konstnärliga utforskningen.
 
De nya sammetsverken i utställningen ”Drapings” handlar om seendet i relation till rummet och till kroppen. Det gäller både tanken och den fysiska upplevelsen, om hur verkets utseende bokstavligt talat förändras med betraktarens rörelser och position i rummet.
 
Det som är gemensamt för verken i utställningen är att de ”avbildar” draperingar; klädedräkter och mantlar, i textil sammet, de är sammetsmålningar framkallade i textilens motlugg. Färgskalorna är tygens egna respektive färger, som om det ursprungliga avmålade materialet nu återbördas i den nya målningen. Den mycket ömtåliga bilden skulle kunna suddas ut i ett enda svep, endast det tunna glaset skyddar den.
 
Målningarna återger detaljer från historiska verk. De utgår från fyra tidiga italienska medeltids- och renässanskonstnärer; Giotto, Masaccio, Piero della Francesca och Fra Angelico. Precis som David Svensson intresserade de sig för rumslighet och verkets Här och Nu, för dess existens på en viss plats vid en viss tidpunkt, och en människas upplevelse av närvaro. Dessa konstnärer hade en enastående förmåga att utvidga bildrummet med hjälp av färgen. Vikten av materialiteten lyfts också fram, vilket fortfarande utgör en spännande dualism, som såväl yta som fönster, till ett imaginärt rum, där det mer handlar om en känsla av ett rum än en renodlad illusion.
 
Det handlar alltså om något flyktigt, om verkets poetiska kvalitet, om en meditation över ljuset – det ljus som omger målningen och faller på dess yta och låter seendet ta form, det ljus som vår blick skänker, men även det ljus som målningen emanerar själv.
 
David Svensson verk ”Madonna della Misericordia/ The Madonna of Mercy (Piero della Francesca)” avbildar en detalj i Piero della Francescas målning med samma namn från 1460–1462 som har ett välkänt motiv, ett så kallat ”mantelskydd”, som då var en beteckning för en utbredd juridisk praktik där högt ställda personer kunde ge hjälpsökande och förföljda asyl och därmed beskydd ”under sin mantel”.
 
I utställningen ”Drapings” lyfter konstnären fram en serie tvärsnitt ur ett av konsthistoriens mest förekommande gestaltningsfenomen; dräkten, tyget, manteln och den draperade kroppen. Synvinkeln är kraftigt beskuren och tydliggör små håligheter och hemliga grottbildningar som skapar rum, om ljus och skugga som förflyttar sig över bilden och som ger en bild av form, om små mikrovärldar som reflekterar den stora världen.
 
David Svensson bor i Malmö och har varit verksam som konstnär i mer än 15 år. Många har kommit i kontakt med hans gestaltningar i olika offentliga miljöer. Hans intresse för platsen, materialet, hantverket och tekniska förutsättningar är stort och hans monumentala gestaltningar är uppfinningsrika och unika. Han blev tidigt en av ljusgestaltningens mest framträdande konstnärer i svenskt konstliv och har många ljusgestaltningar i offentlig miljö både bakom och framför sig. Just nu är han t ex aktuell med ljuskonstverket ”Life Line”, ett 350 m2 stort verk för Citybanans blivande station Stockholm Odenplan. Utställningen ”Drapings” visar att storheter som ljus och rum kan gestaltas med ytterst små gester och i de enklaste material. Det handlar om att se och att reflektera.
 

 


GALLERI FAGERSTEDT
HÄLSINGEGATAN 18, STOCKHOLM
 
Nya målningar
7 april – 22 maj 2016
 
I paint this way because I can keep putting more things in it - drama, anger, pain, love, a figure, a horse, my ideas about space. Willem de Kooning
 
I think art is a total thing. A total person giving a contribution. It is an essence, a soul. In my inner soul art and life are inseparable. Eva Hesse
 
Galleri Fagerstedt presenterar Monica Hölls första soloutställning i galleriet. Vi är stolta över att premiärvisa helt nya målningar. Monica Höll är väl förankrad på den svenska konstscenen med ett lekfullt och ohämmat konstnärsskap där varken rummet eller formatet utgör någon som helst begränsning. Många minns hennes utställning Crazy Drawing Room på Galleri Niklas Belenius år 2009 där hennes pensel löpte över hela gallerirummet och band samman målningar och disparata bilduttryck i en enda holistisk konstupplevelse. Liksom hennes verk Twist, ett tänjbart spindelvävsliknande verk av elastiska resårband som utmanade besökare och även en akrobat och en dansare i Eva Liljas ensemble till att låta sig antingen begränsas av verket eller till att utnyttja det för en annan och ny kropps-och rumsupplevelse.
 
Monica Hölls förhållande till måleriet är både personligt och innerligt liksom överraskande och reaktivt. Hennes arbetsmetod närmar sig action painting, hon arbetar intensivt och impulsivt, det går fort, det är krävande, verket är större än hon själv, duken provocerar, den gör motstånd… Hon har starka kopplingar till den moderna expressionistiska konstscenen och man skulle kunna beskriva hennes arbeten som en spännvidd mellan tidigare konstnärer som Willem de Kooning (1904-1997) och Eva Hesse (1936 – 1970), två konstnärer som inspirerat henne.
 
Monica Höll målar abstrakt och expressivt på ett sätt som påminner om collage. Bilden visar sig på duken för att snart döljas igen, detaljer visar sig hermeneutiskt och med en lager-på-lager-teknik där endast konstnären följt hela processen från början till slut. Hon har ett särskilt förhållande till landskapet och naturen.
 
I hennes senaste utställning Blue Lagoon Black på Örebro konsthall år 2014 tid uttryckte hennes måleri en överväldigande fascination över det Isländska landskapet. Hon målade frenetiskt i stora format och med stora svep, man skulle nästan kunna tala om ett muralmåleri. Hennes isländska landskap är öppna och narrativa, berättande linjer i olika riktningar löper från duk till duk, binder dem samman i en komplex väv medan andra element blockerar och tar fastare form. En fascination och ett utforskande som inte riktigt kommit till ro, former och färger som visar sig på duken och som delvis suddas ut.
 
Referenser till den andra generationens abstrakta expressionistiska konstnärer blir tydliga i Monica Hölls skulpturer och även det allra senaste måleriet. I utställningen You´re Talking to Me, Painting! har Monica Hölls målningar mer ”slutit sig”. De narrativa elementen, berättandet och sökandet har förseglats under en nästan kompakt yta och elementen har blivit mer formfasta. Organiskt associativa ”abstrakter” har även Höll en tydlig psykologisk grund för sina uttryck. Flera målningar kallar Höll Källan och redan titeln har referenser till outgrundliga djup och mysticism. Andra målningar kallar hon för Ghost och ytterligare några för Garden, som uttryck för sinnestillstånd, känslor och upplevelser. Former har vuxit fram och har hittat sin självklarhet. Målningarna ”sluter sig”, fastnar på duken och på näthinnan för att sedan fortsätta att borra sig associativt i våra inre djupaste vrår.
 
Monica Höll är inte en utpräglat abstrakt konstnär. Hennes konst är inte förenklingar eller förkortningar av en yttre verklighet. De lever sitt eget liv i symbios med den konstnärliga kreativa processen.
 
ELISABETH FAGERSTEDT

Monica Höll - You´re Talking To Me, painting!

Allmänt Kommentera

 


GALLERI FAGERSTEDT
HÄLSINGEGATAN 18, STOCKHOLM
 
Nya målningar
7 april – 22 maj 2016
 
I paint this way because I can keep putting more things in it - drama, anger, pain, love, a figure, a horse, my ideas about space. Willem de Kooning
 
I think art is a total thing. A total person giving a contribution. It is an essence, a soul. In my inner soul art and life are inseparable. Eva Hesse
 
Galleri Fagerstedt presenterar Monica Hölls första soloutställning i galleriet. Vi är stolta över att premiärvisa helt nya målningar. Monica Höll är väl förankrad på den svenska konstscenen med ett lekfullt och ohämmat konstnärsskap där varken rummet eller formatet utgör någon som helst begränsning. Många minns hennes utställning Crazy Drawing Room på Galleri Niklas Belenius år 2009 där hennes pensel löpte över hela gallerirummet och band samman målningar och disparata bilduttryck i en enda holistisk konstupplevelse. Liksom hennes verk Twist, ett tänjbart spindelvävsliknande verk av elastiska resårband som utmanade besökare och även en akrobat och en dansare i Eva Liljas ensemble till att låta sig antingen begränsas av verket eller till att utnyttja det för en annan och ny kropps-och rumsupplevelse.
 
Monica Hölls förhållande till måleriet är både personligt och innerligt liksom överraskande och reaktivt. Hennes arbetsmetod närmar sig action painting, hon arbetar intensivt och impulsivt, det går fort, det är krävande, verket är större än hon själv, duken provocerar, den gör motstånd… Hon har starka kopplingar till den moderna expressionistiska konstscenen och man skulle kunna beskriva hennes arbeten som en spännvidd mellan tidigare konstnärer som Willem de Kooning (1904-1997) och Eva Hesse (1936 – 1970), två konstnärer som inspirerat henne.
 
Monica Höll målar abstrakt och expressivt på ett sätt som påminner om collage. Bilden visar sig på duken för att snart döljas igen, detaljer visar sig hermeneutiskt och med en lager-på-lager-teknik där endast konstnären följt hela processen från början till slut. Hon har ett särskilt förhållande till landskapet och naturen.
 
I hennes senaste utställning Blue Lagoon Black på Örebro konsthall år 2014 tid uttryckte hennes måleri en överväldigande fascination över det Isländska landskapet. Hon målade frenetiskt i stora format och med stora svep, man skulle nästan kunna tala om ett muralmåleri. Hennes isländska landskap är öppna och narrativa, berättande linjer i olika riktningar löper från duk till duk, binder dem samman i en komplex väv medan andra element blockerar och tar fastare form. En fascination och ett utforskande som inte riktigt kommit till ro, former och färger som visar sig på duken och som delvis suddas ut.
 
Referenser till den andra generationens abstrakta expressionistiska konstnärer blir tydliga i Monica Hölls skulpturer och även det allra senaste måleriet. I utställningen You´re Talking to Me, Painting! har Monica Hölls målningar mer ”slutit sig”. De narrativa elementen, berättandet och sökandet har förseglats under en nästan kompakt yta och elementen har blivit mer formfasta. Organiskt associativa ”abstrakter” har även Höll en tydlig psykologisk grund för sina uttryck. Flera målningar kallar Höll Källan och redan titeln har referenser till outgrundliga djup och mysticism. Andra målningar kallar hon för Ghost och ytterligare några för Garden, som uttryck för sinnestillstånd, känslor och upplevelser. Former har vuxit fram och har hittat sin självklarhet. Målningarna ”sluter sig”, fastnar på duken och på näthinnan för att sedan fortsätta att borra sig associativt i våra inre djupaste vrår.
 
Monica Höll är inte en utpräglat abstrakt konstnär. Hennes konst är inte förenklingar eller förkortningar av en yttre verklighet. De lever sitt eget liv i symbios med den konstnärliga kreativa processen.
 
ELISABETH FAGERSTEDT