måndag 14 maj 2012

Kristina Eriksson "Bildpoesi och motstånd"


2012, Text till utställning på Sven-Harrys konstmuseum

BILDPOESI OCH MOTSTÅND

Kristina Eriksson gör inte målningar. Det har hon slutat med för länge sedan. Hon gör bilder. Eller hellre som hon kallar det: notationer. Och så gör hon skulpturer. I lera. Ett med tiden nedvärderat material som befinner sig nära konsthantverket. Eller ett material i förstadiet till, som råämne i, traditionell skulptur. Kort sagt så finns det något lågmält, tillbakadraget och opretentiöst i Kristina Erikssons sätt att arbeta. Man kan tolka det som att Kristina Eriksson helt enkelt ”ligger lågt”.
 
Så har det inte alltid varit. När hon etablerade sig på den svenska konstscenen, efter utbildningen på Kungliga Konsthögskolan, möttes hon med entusiasm och hennes målningar fick ett storartat mottagande. Det gick lätt för Kristina Eriksson att göra en klassisk konstnärlig karriär. Men hennes reaktion mot denna hausse av hennes konst, mot ett designat och kommersialiserat samhälle, ledde in Kristina Erikssons arbete på ett helt annat spår. Idag skulle man kunna säga att den stora utmaningen ligger i att uttrycka sig i en mindre uppenbar form, att arbeta ”rhopografiskt” d v s att formulera det storslagna i det till synes meningslösa. En annan utmaning finns i att söka närhet, äkthet och intuition.
 
Vid några tillfällen har Kristina Eriksson formulerat sig kring motiven till sitt nuvarande arbete och varje gång betonar hon bristen på design och utseende. Hon vill inte briljera med en skicklighet eller återupprepa tidigare framgångar, från den tiden då hon fortfarande målade. Hon söker, ärligt och genuint, uttryck som är helt uppriktiga, som har en motsvarighet i henne själv och som motsvarar hennes kropp och hennes psyke. Hon vill arbeta fram en konst som har sin egen integritet. Om arbetet med leran har hon bl.a. sagt att ”Det var skönt att arbeta med händerna, skulpturerna säckade ihop, de blev som de blev, de kan inte kritiseras – de har sin integritet”
 
I Torsten Anderssons bok Mellan språk och person finns en differens (2008) är det första kapitlet tillägnat Kristina Eriksson. Kapitlet heter Kristina. Han beskriver hennes arbete som en fortlöpande förlossning utan början och utan slut och han skriver om hur skulpturerna motsvarar hennes egen kropp, hennes vikt och hennes temperatur. Det är en beskrivning av en konst utan just differens mellan språk och person, en konst som inte söker formulera budskap.
 
Kanske kan man tala om Kristina Erikssons motiv som ett sökande efter att formulera en slags ur-konst, eller ett förstadium till konst. Peter Cornell skriver i boken Saker (1993) om naturtillståndets kaos och om ett tillstånd innan människan börjar reflektera, en plats där hon är ohjälpligt sammanflätad och sammanblandad med världen. Man kan uppfatta Kristina Erikssons arbete med de keramiska skulpturerna som en strävan att nå en punkt, en nollställdhet, som infinner sig före reflektionen. Ett sökande efter fenomen så som de råkar visa sig för henne. Som ett uppenbarande av, och förlängning till,  av hennes egen kropp, mentalitet, tänkande och relationer till omvärlden.
 
De brända keramikskulpturerna, klumparna, har under en tid lämnats åt sitt öde och till naturens påverkan. De har förvarats i ett trasigt växthus på gården Solvändan i Benarp där Torsten Andersson levde. I växthusmiljön ligger det nära till hands att se dem som stenar. Här finns slumpen med som aktör och konstnären har släppt sin kontroll. Hennes tidigare skulpturer har ibland haft vagt kroppsliknande referenser men ”klumparna” har kopplingar till natur och naturkrafter.
 
Det är i avsaknaden av design och budskap, kommersialism och inställsamhet och med sitt motstånd mot att vara till lags och göra den förväntade konsten som Kristina Eriksson tangerar andra konstpolitiska aktioner, eller motrörelser, från konsthistorien. Torsten Andersson jämförde Kristina Eriksson bl a med dadaisten, poeten och skulptören Jean Arp (1886-1966). Han var en av grundarna till dadaismen (1916). Dadaismen manifesterade en samtida protest mot konstens inlemmande i sociala hierarkier. Man kan också säga att dadaismen var den första medvetna brytningen med en borgerlig kulturell identitet. I protest mot den utseendefixerade estetiken påminns vi också om motrörelser som minimalism, konceptualism och Land Art. Det finns även tydliga paralleller till den danskfödde konstnären Kirsten Ortwed som är född samma år som Kristina Eriksson. Hennes konceptuella skulpturer är inte heller inställsamma, de är mer av visuella gestalter i mentala rum och framställs ibland som ”motformer” till sig själva. Kristina Erikssons skulpturer blir till genom slumpens och materialets egen natur.
 
Bilderna omskrivs i allmänhet som dråpliga, roliga och vardagliga. De har kommit till som dagsnoteringar i ett ritblock, som minnesbilder eller impulser. I vissa fall har bilderna påförts korta poetiska texter. Bilderna och texterna befinner sig nära konstnärens oreflekterade intuition. Texterna ger intryck av att ha skrivits ned i all hast, utan reflektion kring språk eller stavning, som tankestoff ur en pågående pendlande dialog. Som om det är bråttom att få tanken på pränt innan den flyr. Kanske talar hon med någon i sina tankar, kanske har någon sagt något som har etsat sig fast i hennes minne, något som hon inte kan släppa taget om. Sammantaget framstår texterna som överraskande slagkraftiga i all sin lågmäldhet. De känns närgångna och ger en ingång till Kristina Erikssons tänkande till hur hennes omgivning och relationer påverkar henne och hennes mekanism. Hennes bildpoesi är små mikrodraman, de utspelar sig på gränsen mellan henne själv och hennes omgivning, i huden, eller snarare i kroppens och psykets membran.
 
Du sa att jag var snusförnuftig och du ville föra samtal på en intellektuell nivå angående borgerlighetens bordsskick och eventuella svårigheter det kommer att innebära för prinsessan Victorias kille
Du grävde dig upp från djupet av din brunn till botten av min
Mörkret blev ett tillstånd och såret läkte inte det förblev öppet och det gick att leva med
 
Bilden av Kristina Erikssons konst kan förefalla komplex och sammansatt. Upplevelsen pendlar mellan fascination och motstånd, uttrycken bär samtidigt på världsbildsförskjutande utsagor, fnittrande humor och brist på inställsamhet. Här finns ett sökande efter sanning och äkthet som letar sig tillbaka till tidig modernism. Kristina Eriksson förmedlar ett sökande efter en osentimental och direkt konstnärlig praktik utan omskrivningar som dessutom, och samtidigt, är både politisk och personlig. Det är en fasetterad och tankeväckande konst som vi ställs inför, den skaver och lämnar oåterkalleliga och intressanta spår.
 
Elisabeth Fagerstedt
Konstvetare/museichef

Kristina Eriksson - Bildpoesi och motstånd

Allmänt Kommentera

måndag 14 maj 2012

Kristina Eriksson "Bildpoesi och motstånd"


2012, Text till utställning på Sven-Harrys konstmuseum

BILDPOESI OCH MOTSTÅND

Kristina Eriksson gör inte målningar. Det har hon slutat med för länge sedan. Hon gör bilder. Eller hellre som hon kallar det: notationer. Och så gör hon skulpturer. I lera. Ett med tiden nedvärderat material som befinner sig nära konsthantverket. Eller ett material i förstadiet till, som råämne i, traditionell skulptur. Kort sagt så finns det något lågmält, tillbakadraget och opretentiöst i Kristina Erikssons sätt att arbeta. Man kan tolka det som att Kristina Eriksson helt enkelt ”ligger lågt”.
 
Så har det inte alltid varit. När hon etablerade sig på den svenska konstscenen, efter utbildningen på Kungliga Konsthögskolan, möttes hon med entusiasm och hennes målningar fick ett storartat mottagande. Det gick lätt för Kristina Eriksson att göra en klassisk konstnärlig karriär. Men hennes reaktion mot denna hausse av hennes konst, mot ett designat och kommersialiserat samhälle, ledde in Kristina Erikssons arbete på ett helt annat spår. Idag skulle man kunna säga att den stora utmaningen ligger i att uttrycka sig i en mindre uppenbar form, att arbeta ”rhopografiskt” d v s att formulera det storslagna i det till synes meningslösa. En annan utmaning finns i att söka närhet, äkthet och intuition.
 
Vid några tillfällen har Kristina Eriksson formulerat sig kring motiven till sitt nuvarande arbete och varje gång betonar hon bristen på design och utseende. Hon vill inte briljera med en skicklighet eller återupprepa tidigare framgångar, från den tiden då hon fortfarande målade. Hon söker, ärligt och genuint, uttryck som är helt uppriktiga, som har en motsvarighet i henne själv och som motsvarar hennes kropp och hennes psyke. Hon vill arbeta fram en konst som har sin egen integritet. Om arbetet med leran har hon bl.a. sagt att ”Det var skönt att arbeta med händerna, skulpturerna säckade ihop, de blev som de blev, de kan inte kritiseras – de har sin integritet”
 
I Torsten Anderssons bok Mellan språk och person finns en differens (2008) är det första kapitlet tillägnat Kristina Eriksson. Kapitlet heter Kristina. Han beskriver hennes arbete som en fortlöpande förlossning utan början och utan slut och han skriver om hur skulpturerna motsvarar hennes egen kropp, hennes vikt och hennes temperatur. Det är en beskrivning av en konst utan just differens mellan språk och person, en konst som inte söker formulera budskap.
 
Kanske kan man tala om Kristina Erikssons motiv som ett sökande efter att formulera en slags ur-konst, eller ett förstadium till konst. Peter Cornell skriver i boken Saker (1993) om naturtillståndets kaos och om ett tillstånd innan människan börjar reflektera, en plats där hon är ohjälpligt sammanflätad och sammanblandad med världen. Man kan uppfatta Kristina Erikssons arbete med de keramiska skulpturerna som en strävan att nå en punkt, en nollställdhet, som infinner sig före reflektionen. Ett sökande efter fenomen så som de råkar visa sig för henne. Som ett uppenbarande av, och förlängning till,  av hennes egen kropp, mentalitet, tänkande och relationer till omvärlden.
 
De brända keramikskulpturerna, klumparna, har under en tid lämnats åt sitt öde och till naturens påverkan. De har förvarats i ett trasigt växthus på gården Solvändan i Benarp där Torsten Andersson levde. I växthusmiljön ligger det nära till hands att se dem som stenar. Här finns slumpen med som aktör och konstnären har släppt sin kontroll. Hennes tidigare skulpturer har ibland haft vagt kroppsliknande referenser men ”klumparna” har kopplingar till natur och naturkrafter.
 
Det är i avsaknaden av design och budskap, kommersialism och inställsamhet och med sitt motstånd mot att vara till lags och göra den förväntade konsten som Kristina Eriksson tangerar andra konstpolitiska aktioner, eller motrörelser, från konsthistorien. Torsten Andersson jämförde Kristina Eriksson bl a med dadaisten, poeten och skulptören Jean Arp (1886-1966). Han var en av grundarna till dadaismen (1916). Dadaismen manifesterade en samtida protest mot konstens inlemmande i sociala hierarkier. Man kan också säga att dadaismen var den första medvetna brytningen med en borgerlig kulturell identitet. I protest mot den utseendefixerade estetiken påminns vi också om motrörelser som minimalism, konceptualism och Land Art. Det finns även tydliga paralleller till den danskfödde konstnären Kirsten Ortwed som är född samma år som Kristina Eriksson. Hennes konceptuella skulpturer är inte heller inställsamma, de är mer av visuella gestalter i mentala rum och framställs ibland som ”motformer” till sig själva. Kristina Erikssons skulpturer blir till genom slumpens och materialets egen natur.
 
Bilderna omskrivs i allmänhet som dråpliga, roliga och vardagliga. De har kommit till som dagsnoteringar i ett ritblock, som minnesbilder eller impulser. I vissa fall har bilderna påförts korta poetiska texter. Bilderna och texterna befinner sig nära konstnärens oreflekterade intuition. Texterna ger intryck av att ha skrivits ned i all hast, utan reflektion kring språk eller stavning, som tankestoff ur en pågående pendlande dialog. Som om det är bråttom att få tanken på pränt innan den flyr. Kanske talar hon med någon i sina tankar, kanske har någon sagt något som har etsat sig fast i hennes minne, något som hon inte kan släppa taget om. Sammantaget framstår texterna som överraskande slagkraftiga i all sin lågmäldhet. De känns närgångna och ger en ingång till Kristina Erikssons tänkande till hur hennes omgivning och relationer påverkar henne och hennes mekanism. Hennes bildpoesi är små mikrodraman, de utspelar sig på gränsen mellan henne själv och hennes omgivning, i huden, eller snarare i kroppens och psykets membran.
 
Du sa att jag var snusförnuftig och du ville föra samtal på en intellektuell nivå angående borgerlighetens bordsskick och eventuella svårigheter det kommer att innebära för prinsessan Victorias kille
Du grävde dig upp från djupet av din brunn till botten av min
Mörkret blev ett tillstånd och såret läkte inte det förblev öppet och det gick att leva med
 
Bilden av Kristina Erikssons konst kan förefalla komplex och sammansatt. Upplevelsen pendlar mellan fascination och motstånd, uttrycken bär samtidigt på världsbildsförskjutande utsagor, fnittrande humor och brist på inställsamhet. Här finns ett sökande efter sanning och äkthet som letar sig tillbaka till tidig modernism. Kristina Eriksson förmedlar ett sökande efter en osentimental och direkt konstnärlig praktik utan omskrivningar som dessutom, och samtidigt, är både politisk och personlig. Det är en fasetterad och tankeväckande konst som vi ställs inför, den skaver och lämnar oåterkalleliga och intressanta spår.
 
Elisabeth Fagerstedt
Konstvetare/museichef