Johan Thurfjell
Sweetest Thing
Uppsala konstmuseum
15 oktober – 20 november 2011
 
Uppsala konstmuseum har äran att visa konstnären Johan Thurfjell i en separatutställning av större format. Härigenom skapas möjlighet till fördjupning i, och kanske förståelse för, ett särskilt intressant och ungt konstnärskap. Verket Goodnight mum, goodnight dad visades redan 2010 på museet som ett solitärt verk i samlingsutställningen Swedish Family. Verket, fyra skulpturer av konstnärens familjs sommarhus vid olika tidpunkter under ett dygn, gav ett kulissartat sken av att dölja en berättelse med många dimensioner. Det föranledde ett fortsatt intresse för Johan Thurfjells skapande och nu kan museet alltså öppna utställningen Sweetest Thing med ett noggrant urval äldre emblematiska verk samt en serie helt nyproducerade titlar.
 
Johan Thurfjell är en berättare. Det är slående redan vid första mötet med honom. Han berättar om sina verk som om han berättar en film eller en dröm. Allt hänger ihop i trådar; dåtid, nutid, framtid, person, situation, samhälle och sammanhang. Ändå är det just här, i det som förefaller vara så enkelt för honom, som han ständigt söker och arbetar. Han återvänder ofta till barndomen. Det är lätt att se likheter med en konstnär som Jan Håfström vars omfattande verk ”Den eviga återkomsten” på sitt sätt söker att iscensätta ett undanglidande förflutet för att personen ska ”bli till”, hitta en punkt att komma ifrån och en punkt att ta sig till. Det är också lätt att se en parallell till Ola Billgren vars tidiga verk sökte sätt att upphäva barriärer mellan det förflutna och minnet av det förflutna liksom ett sökande efter svaret på hur upplevelserna format det personliga och mänskliga. De senare verken var mer abstrakta och ”lade sig i vägen” likt romantikens skuggfigurer som störde sikten och varseblivningen så att betraktarens egen fantasi och föreställningsförmåga fick ta vid och vara vägledande. Men tematiken var densamma.
 
Tankefiguren bakom Johan Thurfjells utställning Sweetest Thing är att han återvänder till en plats från barndomen där han och hans kamrater ofta lekte. De var i en ålder då de skrämdes av otäcka berättelser om t ex Big Foot, snömän, farliga gubbar och annat. I leken lyckades de skrämma upp sig själva och varandra och hela platsen och miljön blev projektionsyta för deras gemensamma skräck. I tanken åker konstnären tillbaka dit med sin son för att spinna ytterligare en tråd. Han vill berätta för sonen vad han själv upplevde här som barn. Detta är utställningens utgångspunkt.
 
Johan Thurfjells verk är romantiska. Det finns någonting undanglidande och kulissartat över verken. I målningarna i serien Ghost (2009) liksom i skulpturen Conclusion (2009) är det uppenbart att det som saknas och är frånvarande i bilden är dess huvudbudskap. Uppmaningen till oss att fylla i, i kraft av vår egen fantasi och förställningsförmåga, är tydlig. Bildinnehållet är undanglidande och det är just samtalet, eller dialogen, kring det frånvarande som allt handlar om. I verket Prolog (2011) går Johan Thurfjell ytterligare ett steg mot det skenbara och teaterliknande. Här monteras målningarna i utskurna lager på lager på varandra. De är platta kulisser där varje skiva lagt sig i vägen för nästa. Om där finns en löpande stig i landskapet så är den oåtkomlig, man rör sig med blicken i landskapet som i staccato, man får inte hela berättelsen. Verket Stage (2011) utgör utställningens klimax med dess kulisser i skala 1:1 som placerats i rummet som blockeringar. Här tycks minnet, känslominnet, vara än mer uppbrutet i lösryckta block och distansen mellan verklig upplevelse och dröm eller teater är påtaglig. I verket kan vi spela ett spel med kulisserna genom att rummet även återskapats som mindre modell och härigenom blir minnet en lek som är hanterlig och härmed är cirkeln så att säga sluten.
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator
Uppsala konstmuseum

Johan Thurfjell - Sweetest Thing

Allmänt Kommentera

 


Johan Thurfjell
Sweetest Thing
Uppsala konstmuseum
15 oktober – 20 november 2011
 
Uppsala konstmuseum har äran att visa konstnären Johan Thurfjell i en separatutställning av större format. Härigenom skapas möjlighet till fördjupning i, och kanske förståelse för, ett särskilt intressant och ungt konstnärskap. Verket Goodnight mum, goodnight dad visades redan 2010 på museet som ett solitärt verk i samlingsutställningen Swedish Family. Verket, fyra skulpturer av konstnärens familjs sommarhus vid olika tidpunkter under ett dygn, gav ett kulissartat sken av att dölja en berättelse med många dimensioner. Det föranledde ett fortsatt intresse för Johan Thurfjells skapande och nu kan museet alltså öppna utställningen Sweetest Thing med ett noggrant urval äldre emblematiska verk samt en serie helt nyproducerade titlar.
 
Johan Thurfjell är en berättare. Det är slående redan vid första mötet med honom. Han berättar om sina verk som om han berättar en film eller en dröm. Allt hänger ihop i trådar; dåtid, nutid, framtid, person, situation, samhälle och sammanhang. Ändå är det just här, i det som förefaller vara så enkelt för honom, som han ständigt söker och arbetar. Han återvänder ofta till barndomen. Det är lätt att se likheter med en konstnär som Jan Håfström vars omfattande verk ”Den eviga återkomsten” på sitt sätt söker att iscensätta ett undanglidande förflutet för att personen ska ”bli till”, hitta en punkt att komma ifrån och en punkt att ta sig till. Det är också lätt att se en parallell till Ola Billgren vars tidiga verk sökte sätt att upphäva barriärer mellan det förflutna och minnet av det förflutna liksom ett sökande efter svaret på hur upplevelserna format det personliga och mänskliga. De senare verken var mer abstrakta och ”lade sig i vägen” likt romantikens skuggfigurer som störde sikten och varseblivningen så att betraktarens egen fantasi och föreställningsförmåga fick ta vid och vara vägledande. Men tematiken var densamma.
 
Tankefiguren bakom Johan Thurfjells utställning Sweetest Thing är att han återvänder till en plats från barndomen där han och hans kamrater ofta lekte. De var i en ålder då de skrämdes av otäcka berättelser om t ex Big Foot, snömän, farliga gubbar och annat. I leken lyckades de skrämma upp sig själva och varandra och hela platsen och miljön blev projektionsyta för deras gemensamma skräck. I tanken åker konstnären tillbaka dit med sin son för att spinna ytterligare en tråd. Han vill berätta för sonen vad han själv upplevde här som barn. Detta är utställningens utgångspunkt.
 
Johan Thurfjells verk är romantiska. Det finns någonting undanglidande och kulissartat över verken. I målningarna i serien Ghost (2009) liksom i skulpturen Conclusion (2009) är det uppenbart att det som saknas och är frånvarande i bilden är dess huvudbudskap. Uppmaningen till oss att fylla i, i kraft av vår egen fantasi och förställningsförmåga, är tydlig. Bildinnehållet är undanglidande och det är just samtalet, eller dialogen, kring det frånvarande som allt handlar om. I verket Prolog (2011) går Johan Thurfjell ytterligare ett steg mot det skenbara och teaterliknande. Här monteras målningarna i utskurna lager på lager på varandra. De är platta kulisser där varje skiva lagt sig i vägen för nästa. Om där finns en löpande stig i landskapet så är den oåtkomlig, man rör sig med blicken i landskapet som i staccato, man får inte hela berättelsen. Verket Stage (2011) utgör utställningens klimax med dess kulisser i skala 1:1 som placerats i rummet som blockeringar. Här tycks minnet, känslominnet, vara än mer uppbrutet i lösryckta block och distansen mellan verklig upplevelse och dröm eller teater är påtaglig. I verket kan vi spela ett spel med kulisserna genom att rummet även återskapats som mindre modell och härigenom blir minnet en lek som är hanterlig och härmed är cirkeln så att säga sluten.
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator
Uppsala konstmuseum

 


A GLOCAL VIEW – Korean Comtemporary Art
Bae Joonsung, Jung Yeondoo, Kim Dong Yoo, Lee Dongwook
9.4 – 5.6 2011
UPPSALA KONSTMUSEUM
 
FÖRORD
 
I samarbete med frilansande curatorn Miyoung von
Platen har fyra samtida sydkoreanska konstnärer
valts ut för att sätta fokus på ett globalt perspektiv
på samtidskonsten. Samtliga konstnärer har redan
uppmärksammats internationellt och de har rönt
stora framgångar på välkända museer och gallerier
över hela världen. Uppsala konstmuseum har
tidigare intresserat sig för Sydkoreansk samtidskonst
med separatutställningen A Script for Verification/
Girls in Uniform av Hyun-Jun Kwak (2006).
Hyun-Jin Kwaks verk tematiserade kulturskillnader,
inkluderanden och exkluderanden på sociala
och psykologiska plan.
 
Med utställningen A Glocal View – Korean Contemporary
Art vill museet mer belysa den revolutionsartade
utvecklingen av sydkoreansk kultur sedan
öppnandet av gränserna i slutet av 1980-talet.
Först ut i världen var sydkoreansk filmindustri och
snart därefter musik och television som från och
med 1990-talet har varit mycket framgångsrikt,
man talade då om ”den koreanska vågen”.
 
Med utställningen A Glocal View vill vi utforska om också
den samtida konstscenen förändras i takt med
globaliseringen, finns det en liknande boom inom
konsten som inom film och musik? Utställningen
visar att en av de stora utmaningarna för samtidens
konstnärer är att förhålla sig till såväl den
”internationella” konsten som till den traditionella
koreanska. Utställningen visar hur globala och lokala
influenser och gränsöverskridanden kan interagera
och ges konstnärliga uttryck och avtryck,
ett glokalt perspektiv.
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator
Uppsala konstmuseum
 
 
PREFACE
In collaboration with the freelance curator Miyoung von
Platen, four contemporary South Korean artists have
been selected to put a focus on a global perspective
on contemporary art. All of the participating artists have
already received international acclaim and have enjoyed
considerable success at prominent art museums
and galleries around the world. Uppsala Art Museum
has previously shown a great interest in South Korean
contemporary art with the solo exhibition A Script for
Verification/Girls in Uniform by Hyun-Jun Kwak (2006).
Hyun-Jin Kwak’s works thematised cultural differences,
inclusions and exclusions on both a social and psychological
level.
 
With the exhibition A Glocal View – Korean Contemporary
Art, the museum would like to put a focus on
the dynamic development of South Korean culture since
the opening of the borders towards the end of the
1980s. The South Korean film industry was the first to
take the step out into the world, with the music and television
industry quickly following suit achieving considerable
success from the 1990s and onwards referred
to as “The Korean Wave”. With the exhibition A Glocal
View our aim is to analyse to what extent the contemporary
art scene has changed in step with globalisation
– is a boom taking place within the art field similar to
that of film and music? The exhibition underlines that
one of the great challenges for contemporary artists is
to relate to both “international” as well as traditional Korean
art. Furthermore, it shows us how global and local
influences and exceeding boundaries can interact thus
offering a global perspective to artistic impressions and
expressions
 
Elisabeth Fagerstedt
Museum Director/curator
Uppsala Art Museum

A GLOCAL VIEW – Korean Comtemporary Art Bae Joonsung, Jung Yeondoo, Kim Dong Yoo, Lee Dongwook

Allmänt Kommentera

 


A GLOCAL VIEW – Korean Comtemporary Art
Bae Joonsung, Jung Yeondoo, Kim Dong Yoo, Lee Dongwook
9.4 – 5.6 2011
UPPSALA KONSTMUSEUM
 
FÖRORD
 
I samarbete med frilansande curatorn Miyoung von
Platen har fyra samtida sydkoreanska konstnärer
valts ut för att sätta fokus på ett globalt perspektiv
på samtidskonsten. Samtliga konstnärer har redan
uppmärksammats internationellt och de har rönt
stora framgångar på välkända museer och gallerier
över hela världen. Uppsala konstmuseum har
tidigare intresserat sig för Sydkoreansk samtidskonst
med separatutställningen A Script for Verification/
Girls in Uniform av Hyun-Jun Kwak (2006).
Hyun-Jin Kwaks verk tematiserade kulturskillnader,
inkluderanden och exkluderanden på sociala
och psykologiska plan.
 
Med utställningen A Glocal View – Korean Contemporary
Art vill museet mer belysa den revolutionsartade
utvecklingen av sydkoreansk kultur sedan
öppnandet av gränserna i slutet av 1980-talet.
Först ut i världen var sydkoreansk filmindustri och
snart därefter musik och television som från och
med 1990-talet har varit mycket framgångsrikt,
man talade då om ”den koreanska vågen”.
 
Med utställningen A Glocal View vill vi utforska om också
den samtida konstscenen förändras i takt med
globaliseringen, finns det en liknande boom inom
konsten som inom film och musik? Utställningen
visar att en av de stora utmaningarna för samtidens
konstnärer är att förhålla sig till såväl den
”internationella” konsten som till den traditionella
koreanska. Utställningen visar hur globala och lokala
influenser och gränsöverskridanden kan interagera
och ges konstnärliga uttryck och avtryck,
ett glokalt perspektiv.
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator
Uppsala konstmuseum
 
 
PREFACE
In collaboration with the freelance curator Miyoung von
Platen, four contemporary South Korean artists have
been selected to put a focus on a global perspective
on contemporary art. All of the participating artists have
already received international acclaim and have enjoyed
considerable success at prominent art museums
and galleries around the world. Uppsala Art Museum
has previously shown a great interest in South Korean
contemporary art with the solo exhibition A Script for
Verification/Girls in Uniform by Hyun-Jun Kwak (2006).
Hyun-Jin Kwak’s works thematised cultural differences,
inclusions and exclusions on both a social and psychological
level.
 
With the exhibition A Glocal View – Korean Contemporary
Art, the museum would like to put a focus on
the dynamic development of South Korean culture since
the opening of the borders towards the end of the
1980s. The South Korean film industry was the first to
take the step out into the world, with the music and television
industry quickly following suit achieving considerable
success from the 1990s and onwards referred
to as “The Korean Wave”. With the exhibition A Glocal
View our aim is to analyse to what extent the contemporary
art scene has changed in step with globalisation
– is a boom taking place within the art field similar to
that of film and music? The exhibition underlines that
one of the great challenges for contemporary artists is
to relate to both “international” as well as traditional Korean
art. Furthermore, it shows us how global and local
influences and exceeding boundaries can interact thus
offering a global perspective to artistic impressions and
expressions
 
Elisabeth Fagerstedt
Museum Director/curator
Uppsala Art Museum

Natasha Dahnberg

Min soldat

 

Uppsala konstmuseum 2011
 
Samtida konst är ett samlingsbegrepp för ett helt komplex av företeelser. Den förefaller vara lika svår att karaktärisera som andra simultant pågående samhällsfenomen och skeenden. Den kan vara bra på att spegla sin tid och sin kultur. Samtidskonsten är ibland aktivistisk och avser att direkt påverka. I andra fall är den iakttagande och kommenterande, den kan hjälpa oss att se fenomen som inte enkelt uppenbarar sig för oss och den kan mobilisera till gemensamt samtal och reflektion.
 
Natasha Dahnbergs konstnärliga arbetsmetod liknar journalistens och utställningen Min soldat har ett angeläget ämne.  Hon har ett personligt engagemang i utställningens tema. Det har funnits som ett bakgrundsbrus i större delen av hennes liv. Natasha Dahnberg är född 1969 i Moskva i Ryssland. Under åren 1979 – 1989 förde Ryssland krig i Afghanistan och även unga män i Natashas ålder deltog i kriget. Krigets trauma har följt hennes uppväxande generation, många dog och många andra återvände krigsskadade.
 
Sedan år 2000 har Natasha Dahnberg varit uppsalabo och hon ser nu att svenska soldater rekryteras till fortsättningsstyrkan i Afghanistan. Hon vill undersöka vad som driver dem att åka dit. Hennes undersökning syftar till att närma sig de personliga och privata överväganden som får unga och gamla att ge sig ut i krig. Utställningen består av en serie porträtt av soldater i svenska armén som åkte till krigets Afghanistan under hösten 2010. Porträtt och intervjuer fångar och berättar om soldaternas drivkrafter och förväntningar. Vad har de tänkt att de ska åstadkomma? Hur resonerar de med sig själva och sina anhöriga när de ska gå in i en osäker process? Hon har porträtterat dem i ljudinspelningar och i realistiskt måleri. De är nära men ändå studerade och återberättade av konstnären.
 
Som en resonansbotten har Natasha Dahnberg även intervjuat ryska soldater som åkte till Afghanistan under 1980-talet. Tillsammans med filmaren och redigeraren Mervi Junkkonen har Natasha Dahnberg skapat ett videoverk där ryska soldater, med sina upplevelser och svar, tycks samtala med de svenska soldaterna i ett skede då de enbart har sina förväntningar och visioner att stå på. Erfarenheten möter här förväntan i en dialog som kan liknas vid den vuxne som vill lära barnet något viktigt och angeläget men barnet kan inte lära sig utan att självt, personligen, erfara detta.
 
De svenska soldaterna i projektet har samtliga återvänt och en del av utställningen berättar om deras erfarenheter. Deras vittnesmål skulle kanske kunna få oss att lättare förstå vad som pågår i krigets Afghanistan och hur de har fungerat under svåra och farliga situationer. Men troligtvis är det omöjligt att riktigt förstå utan att själv erfara. Det är lika svårt som att förstå ”döden” genom att någon som upplevt den återvänder och delar med sig av sitt vittnesmål. Man förstår ändå inte till fullo förrän man upplever den själv.
 
Elisabeth Fagerstedt, museichef, curator

Natasha Dahnberg - Min soldat

Allmänt Kommentera

Natasha Dahnberg

Min soldat

 

Uppsala konstmuseum 2011
 
Samtida konst är ett samlingsbegrepp för ett helt komplex av företeelser. Den förefaller vara lika svår att karaktärisera som andra simultant pågående samhällsfenomen och skeenden. Den kan vara bra på att spegla sin tid och sin kultur. Samtidskonsten är ibland aktivistisk och avser att direkt påverka. I andra fall är den iakttagande och kommenterande, den kan hjälpa oss att se fenomen som inte enkelt uppenbarar sig för oss och den kan mobilisera till gemensamt samtal och reflektion.
 
Natasha Dahnbergs konstnärliga arbetsmetod liknar journalistens och utställningen Min soldat har ett angeläget ämne.  Hon har ett personligt engagemang i utställningens tema. Det har funnits som ett bakgrundsbrus i större delen av hennes liv. Natasha Dahnberg är född 1969 i Moskva i Ryssland. Under åren 1979 – 1989 förde Ryssland krig i Afghanistan och även unga män i Natashas ålder deltog i kriget. Krigets trauma har följt hennes uppväxande generation, många dog och många andra återvände krigsskadade.
 
Sedan år 2000 har Natasha Dahnberg varit uppsalabo och hon ser nu att svenska soldater rekryteras till fortsättningsstyrkan i Afghanistan. Hon vill undersöka vad som driver dem att åka dit. Hennes undersökning syftar till att närma sig de personliga och privata överväganden som får unga och gamla att ge sig ut i krig. Utställningen består av en serie porträtt av soldater i svenska armén som åkte till krigets Afghanistan under hösten 2010. Porträtt och intervjuer fångar och berättar om soldaternas drivkrafter och förväntningar. Vad har de tänkt att de ska åstadkomma? Hur resonerar de med sig själva och sina anhöriga när de ska gå in i en osäker process? Hon har porträtterat dem i ljudinspelningar och i realistiskt måleri. De är nära men ändå studerade och återberättade av konstnären.
 
Som en resonansbotten har Natasha Dahnberg även intervjuat ryska soldater som åkte till Afghanistan under 1980-talet. Tillsammans med filmaren och redigeraren Mervi Junkkonen har Natasha Dahnberg skapat ett videoverk där ryska soldater, med sina upplevelser och svar, tycks samtala med de svenska soldaterna i ett skede då de enbart har sina förväntningar och visioner att stå på. Erfarenheten möter här förväntan i en dialog som kan liknas vid den vuxne som vill lära barnet något viktigt och angeläget men barnet kan inte lära sig utan att självt, personligen, erfara detta.
 
De svenska soldaterna i projektet har samtliga återvänt och en del av utställningen berättar om deras erfarenheter. Deras vittnesmål skulle kanske kunna få oss att lättare förstå vad som pågår i krigets Afghanistan och hur de har fungerat under svåra och farliga situationer. Men troligtvis är det omöjligt att riktigt förstå utan att själv erfara. Det är lika svårt som att förstå ”döden” genom att någon som upplevt den återvänder och delar med sig av sitt vittnesmål. Man förstår ändå inte till fullo förrän man upplever den själv.
 
Elisabeth Fagerstedt, museichef, curator