MARTIN SJÖBERG

MAN ACTING OUT

Uppsala konstmuseum 2010
 
Martin Sjöberg är född 1957 i Uppsala. Han bor och arbetar i Stockholm. Han utbildade sig till konstnär i början av 1990-talet vid Konstfackskolan i Stockholm och vid Whitney Museum of American art i USA där han även har bott och verkat. Han har en rad solo- och grupputställningar på meritlistan både i Sverige och i andra delar av världen. Hans första soloutställning var fotoutställningen ”Skinheads” på Kulturhuset i Stockholm år 1983, 8 år innan han påbörjade sin utbildning på Konstfackskolan i Stockholm. Den gav på sitt sätt ett startskott till den utställning som vi nu presenterar på Uppsala konstmuseum. Våld och våldets psykologi är teman som har ockuperat Martin Sjöberg under större delen av hans vuxna liv. Martin Sjöberg förknippas ofta med en kategori manliga konstnärer som genom den riksbekanta utställningen Konstfeminism (2006), (initiativtagare var Barbro Werkmäster) beskrevs som ”pionjärer som gör upp med gubbväldet”. Utställningen baserades på ett stort antal kvinnliga konstnärer och några få män: Tobias Bernstrup, Lars Nilsson och Martin Sjöberg. Martin Sjöbergs konst har förmågan att bottna i djupt personliga frågor, i hans eget nervsystem, och samtidigt vara tydligt designerad i samhällspolitiska och kritiska syften. Han demaskerar sociala processer, mänskliga beteenden och underliggande konflikter. Han värjer inte för det svåra, komplexa eller obehagliga.
 
År 1993 visade han verket ”Empathy II” på Moderna museet i Stockholm. Det byggde på krigsbilder från forna Jugoslavien som han fyllde pissoaren på herrtoaletten med. Enbart män kunde se verket, en makthandling om man så vill, och de tvingades utföra sina behov på bilderna. De fick själva agera dessa nedvärderande handlingar som bilderna väckte minnet av.
 
Begreppet ”acting out” handlar om att agera ut och repetera handlingar ur det förflutna som mer uppstår som känslor än som artikulerade minnen. Sigmund Freud introducerade begreppet ”agieren” i sina psykoanalytiska metodstudier när han arbetade med Dora-fallet. Dora var en patient som ofta vilseledde honom genom att själv utföra de handlingar som hon själv tidigare blivit offer för. Freud intresserade sig för skillnaden mellan att minnas något och att agera ut något man tidigare upplevt. Utåtagerandet är ett repeterande av en känsla, t ex upproriskhet, trots, hopplöshet eller hjälplöshet, som oftast uppstått tidigare hos en individ men som inte artikulerats som ett språkligt minne. Det handlar om en upplevelse bortom språket som hanteras genom aktioner. Dessa förflyttar känslan tillfälligt men skapar ingen försoning med den ursprungliga händelsen.
 
Ett annat tidigt spår i Martin Sjöbergs konst som leder fram till utställningen på Uppsala konstmuseum finns i en skulpturserie från år 2000; ”No Title Fights”. Den visades på Silverstein Gallery i New York vid ett par tillfällen och senare vid Liljevalchs konsthall i Stockholm (2005).  Skulpturerna visar män, vita män i vit hårdplast, som i konstellationer av två eller tre stycken brottas. Scenerna är svår- och mångtydiga. Handlar det om aggressioner eller om lust? Njuter männen av situationen eller agerar de ut en strid? Stridszon eller lek?  Känslan av att iaktta en aktivitet som är gränslös i sitt syfte är stark och utmanande. Man konfronteras med sina egna tolkningsmodeller och referenser. Man kan finna paralleller i skulpturerna till såväl Michelangelos (Michelangelo Buonarroti 1475 – 1564) teckningar av nakna män som brottas och vars kroppar slingras samman i olika formationer liksom hos den amerikanske fotografen Eadweard Muybridge (1830-1904) som fotograferade samma motiv, nakna män som iscensätter brottning, t ex i serien ”Human Figure in Motion” (1887). Martin Sjöbergs stora teckningar Study in Aggression antyder kroppar och kroppsdelar i ett flöde av linjer och former. Själva teckningen skapar ett system som håller samman och hindrar en kamp eller en kraftmätning från att totalt söderfalla. Skulpturen Meditation on Violence (brons) är ett klassiskt torso-motiv där skulpturen draperats med något som liknar en påse. Torso är italienska för "bål" och "överkropp”.  Inom konsten använder man uttrycket för en skulptur utan armar, ben och huvud. Många skulpturer från antiken är idag bevarade som torson. Martin Sjöberg skapar naturligtvis en kraftfull dramatisering genom att dölja skulpturen i en drapering. Ju mer fördold en innebörd är desto mer använder vi vår egen fantasi för att tolka den.
 
Kroppen som sådan är hos Martin Sjöberg en projektionsyta och en scen för att åskådliggöra processer inom det komplexa ämnet maskulinitet. Man skulle kunna definiera maskulinitet som något som, förutom andra delar av en människas identitet i form av ras, klass, sexuell läggning, skapar en gemensam identitet för alla män trots sociala olikheter. En mans anspråk på att vara maskulin blir därmed inte beroende av social status utan av hans förmåga att uppvisa egenskaper som har hög maskulin status, t ex hjältemod, heterosexualitet eller dominans. Hjälten kan ses som en exemplarisk symbol för manlighet och maskulinitet skulle kunna definieras som hjältemod vilket i sin tur skulle kunna innebära förmåga att övervinna rädsla för den egna sårbarheten. Hjälten sätter en slags standard för maskulinitet som överbrygger sociala skillnader mellan män och som manifesterats i mytologi, litteratur, underhållning (Hollywoodfilmer, dataspel etc). Maskulinitet kopplat till våld kan i så fall skapas av att hjälteidealet blir en riskfaktor, när hjältemodet blir något måste befästas och bekräftas och kanske bara kan uppnås tillfälligtvis. Våld kan skapas ur stress där oförmåga att klara av en svår situation måste mötas med den idealiserade mansbilden. Man kan säga att mannens upplevelse av att vara man kan vara speciellt viktig när han upplever sig vara under hot. Våldet, utagerandet, blir ett sätt att lindra dessa inre identitetskonflikter.
 
Serien Uncharted Territories (svartvita fotografier, 125 cm x 150 cm) bygger på landskapsbilder från Sydamerika. Här kretsar tematiken kring kolonialism, dess mekanismer i historien och i samtiden. Som så ofta hos Martin Sjöberg har hans konst både realistiska och symboliska tolkningsnivåer. Här lyfter han fram kolonialismen som både en historisk och en samtida mekanism. Sydamerikas kontinent har utsatts för såväl kristendom som västvärldens civilisation och kultur och blivit dess territorium. Uncharted Territories handlar om att exploateras och att besegras. Det handlar också om att utforska ett mentalt outforskat territorium och om ett sätt att förstå sig själv genom frågeställningen ”Var är jag?”. När de traditionella erövrarna drivits av att nå personliga framgångar och strävat efter att skapa fred och demokrati i det nya territoriet har de använt destruktivitet och våld. Förlust av språk uppstod och ersattes med handlingar.
 
Färgfotografierna i serien Man Acting Out visar också scener med miljöer från exotiska platser, från en främmande djungel. Vi ser en halvnaken man som i olika situationer agerar ut sina känslor av njutning, lycka och kanske extas. Det är svårt att bedöma hans sinnestillstånd och huruvida han är en dåre eller inte. Vi ställs inför våra egna reaktioner inför det okända och gränslösa. Är han harmlös eller är han farlig? Kan han sätta de sociala gränser för sig själv som vi förväntar oss av varandra? Hur långt över gränsen skulle han kunna gå för att nå den njutning som han åtrår?
 
Bilderna har kopplingar till äldre måleri och man se paralleller till exempelvis Ernst Josephsons (1851-1906) målning ”Strömkarlen” (1884) med Näcken-motivet vilken på sin tid väckte starka känslor och som refuserades av Statens inköpsnämnd. Den finns idag i prins Eugens salong på Waldemarsudde. Det utlevande extatiska motivet var ett populärt religiöst motiv i 1600-talets Italien med t ex målningen Giovanno Lanfrancos ”St Margaret of Cortina” (1621) som inspirerade Gian Lorenzo Bernini (1598-1680) till hans skulptur ”St Teresas extas” i Cornadokapellet i Santa Maria della Vittoria i Rom (1645-1652). Bernini var en barockkonstnär som var särskilt framgångsrik i att uttrycka förhöjda emotionella motiv i konsten. St Teresas extas lyfter fram själva extasen som ett gudomligt mirakel. Berättelsen kommer ursprungligen från den spanska reformisten Teresa av Avila som hade en hallucinatorisk upplevelse av mirakulös extas. Berninis helgon har precis som Lanfrancos en omfattande drapering. I Lanfrancos målning är det uppenbart att draperingen knappt innehåller en kropp, den förefaller tömd på mänskligt kött, en förstärkning av extasens utommänskliga och gudomliga dimension.
 
I skulpturen Man i extas (glasfiber) återupprepar Martin Sjöberg både det extatiska temat och narcissus-myten. Skulpturen visar en man som kysser sig själv. Den barockliknande draperingen kopplar scenen till konsthistorien. Narcissus-motivet finns såväl i fotografierna ”Man Acting Out” som i flera av skulpturerna, t ex Man som föder sig själv. Freud betraktade narcissism som en tidig fas i personlighetens utveckling och i psykologiska termer brukar man beskriva fenomenet som en ”abnorm böjelse för självbespegling, en förälskelse i den egna bilden och personligheten”. I den grekiska mytologin förekom ynglingen Narkissos som var så gudomligt vacker att vem som än såg honom greps av kärlek men han själv avvisade alla. Han blev dömd att förälska sig i sin egen spegelbild efter att ha avvisat den unga flickan Echos kärlek. Han förtynade vid den damm där han speglade sig och återuppstod som en pingstlilja, narcisser.
 
Inom psykologin talar man även om narcissism som en affekt eller en personlighetsstörning. Det kan handla om en överdriven känsla av betydelse eller överlägsenhet, självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning, behov av att vara i centrum och brist på empati. Kontrollbehovet och kravet på omgivningens efterlevnad kan vara stort.
Martin Sjöbergs använder sig av sin egen kropp i sina verk. Skulpturerna Perfectly Human och Drafted Angel kan ses som mentala projektioner. Kroppsdelar har fogats till bålen och har givits helt andra proportioner än hos den ideala manskroppen. Förutom att konfrontera oss med icke-ideala bilder av människan kan vi se skulpturerna som känslomässiga beskrivningar av hur man kan känna inför sina olika kroppsdelar och fysiska behov. Perfectly Human är förgylld och Drafted Angel i blänkande aluminium, material som förhöjer verkens status, vilket i sig kan uppfattas som en provokation.
 
På Trafalgar Square i London försågs den ”fjärde plinten” som är avsedd för samtida konst under åren 2005-2007  med Marc Quinns (f 1964) förgyllda skulptur av den gravida och handikappade Alison Lapper. Alison Lapper (f 1965) är konstnär och hon är född utan armar. Marc Quinn skapade ett respektavstånd mellan skulpturen och publiken genom den upphöjda positionen på plinten. Genom att göra bilden av henne till konst använde han den etablerade konstvärlden som instrument för att omvärdera personen Alison Lappers sociala status.
Martin Sjöbergs skulpturer är baserade på hans egen kropp, som mentala platser, och i Perfectly human är det manliga begäret personifierat, adderat med en ung kvinnas händer och fötter.
 
Francis Bacon (1909-1992) var en brittisk konstnär som inte drog sig för att framställa dramatiska och känslostarka motiv. Han sökte aktivt motiv som gav plats för känslomässig bearbetning på många nivåer. Han ägnade en stor del av sitt liv åt Korsfästelsen, ett av konsthistoriens mest upprepade motiv. Han ansåg att motivet framförallt handlade om mänskligt beteende, hur vi beter oss mot varandra, och att motivet hade en enorm emotionell laddning för oss alla. Han ville hitta sätt att öppna vägen till det djupaste som människan kan känna. Han målade åtskilliga porträtt med skrikande män, t ex påven, och även män sittande ensamma i ett rum som trots avsaknaden av gester utstrålade mycket stark ångest och fasa, någon form av kris. Även målningarna med sexuella scener är aggressiva och utstrålar våld eller hot om våld. Där visade Francis Bacon sanningar om oss och om vår djuriska natur. Han målade alla porträtt och scener ur minnet. Måleri var för honom en ”erinringsakt”. Han strävade efter att återkalla någon ur minnet och uttrycken för det obehagliga och våldsamma blev på så sätt artikulerade språkliga minnen.
 
Martin Sjöbergs utställning Man Acting Out bär på en enorm komplexitet. En röd tråd i utställningen är dock betydelsen av språk och om man refererar till Freud betydelsen av uttryckta minnen för att såväl individer som hela samhällen ska kunna hantera svåra situationer. Att repetera och begå samma handlingar om och om igen leder ingenstans.
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator
 

MARTIN SJÖBERG - MAN ACTING OUT

Allmänt Kommentera

 


 

MARTIN SJÖBERG

MAN ACTING OUT

Uppsala konstmuseum 2010
 
Martin Sjöberg är född 1957 i Uppsala. Han bor och arbetar i Stockholm. Han utbildade sig till konstnär i början av 1990-talet vid Konstfackskolan i Stockholm och vid Whitney Museum of American art i USA där han även har bott och verkat. Han har en rad solo- och grupputställningar på meritlistan både i Sverige och i andra delar av världen. Hans första soloutställning var fotoutställningen ”Skinheads” på Kulturhuset i Stockholm år 1983, 8 år innan han påbörjade sin utbildning på Konstfackskolan i Stockholm. Den gav på sitt sätt ett startskott till den utställning som vi nu presenterar på Uppsala konstmuseum. Våld och våldets psykologi är teman som har ockuperat Martin Sjöberg under större delen av hans vuxna liv. Martin Sjöberg förknippas ofta med en kategori manliga konstnärer som genom den riksbekanta utställningen Konstfeminism (2006), (initiativtagare var Barbro Werkmäster) beskrevs som ”pionjärer som gör upp med gubbväldet”. Utställningen baserades på ett stort antal kvinnliga konstnärer och några få män: Tobias Bernstrup, Lars Nilsson och Martin Sjöberg. Martin Sjöbergs konst har förmågan att bottna i djupt personliga frågor, i hans eget nervsystem, och samtidigt vara tydligt designerad i samhällspolitiska och kritiska syften. Han demaskerar sociala processer, mänskliga beteenden och underliggande konflikter. Han värjer inte för det svåra, komplexa eller obehagliga.
 
År 1993 visade han verket ”Empathy II” på Moderna museet i Stockholm. Det byggde på krigsbilder från forna Jugoslavien som han fyllde pissoaren på herrtoaletten med. Enbart män kunde se verket, en makthandling om man så vill, och de tvingades utföra sina behov på bilderna. De fick själva agera dessa nedvärderande handlingar som bilderna väckte minnet av.
 
Begreppet ”acting out” handlar om att agera ut och repetera handlingar ur det förflutna som mer uppstår som känslor än som artikulerade minnen. Sigmund Freud introducerade begreppet ”agieren” i sina psykoanalytiska metodstudier när han arbetade med Dora-fallet. Dora var en patient som ofta vilseledde honom genom att själv utföra de handlingar som hon själv tidigare blivit offer för. Freud intresserade sig för skillnaden mellan att minnas något och att agera ut något man tidigare upplevt. Utåtagerandet är ett repeterande av en känsla, t ex upproriskhet, trots, hopplöshet eller hjälplöshet, som oftast uppstått tidigare hos en individ men som inte artikulerats som ett språkligt minne. Det handlar om en upplevelse bortom språket som hanteras genom aktioner. Dessa förflyttar känslan tillfälligt men skapar ingen försoning med den ursprungliga händelsen.
 
Ett annat tidigt spår i Martin Sjöbergs konst som leder fram till utställningen på Uppsala konstmuseum finns i en skulpturserie från år 2000; ”No Title Fights”. Den visades på Silverstein Gallery i New York vid ett par tillfällen och senare vid Liljevalchs konsthall i Stockholm (2005).  Skulpturerna visar män, vita män i vit hårdplast, som i konstellationer av två eller tre stycken brottas. Scenerna är svår- och mångtydiga. Handlar det om aggressioner eller om lust? Njuter männen av situationen eller agerar de ut en strid? Stridszon eller lek?  Känslan av att iaktta en aktivitet som är gränslös i sitt syfte är stark och utmanande. Man konfronteras med sina egna tolkningsmodeller och referenser. Man kan finna paralleller i skulpturerna till såväl Michelangelos (Michelangelo Buonarroti 1475 – 1564) teckningar av nakna män som brottas och vars kroppar slingras samman i olika formationer liksom hos den amerikanske fotografen Eadweard Muybridge (1830-1904) som fotograferade samma motiv, nakna män som iscensätter brottning, t ex i serien ”Human Figure in Motion” (1887). Martin Sjöbergs stora teckningar Study in Aggression antyder kroppar och kroppsdelar i ett flöde av linjer och former. Själva teckningen skapar ett system som håller samman och hindrar en kamp eller en kraftmätning från att totalt söderfalla. Skulpturen Meditation on Violence (brons) är ett klassiskt torso-motiv där skulpturen draperats med något som liknar en påse. Torso är italienska för "bål" och "överkropp”.  Inom konsten använder man uttrycket för en skulptur utan armar, ben och huvud. Många skulpturer från antiken är idag bevarade som torson. Martin Sjöberg skapar naturligtvis en kraftfull dramatisering genom att dölja skulpturen i en drapering. Ju mer fördold en innebörd är desto mer använder vi vår egen fantasi för att tolka den.
 
Kroppen som sådan är hos Martin Sjöberg en projektionsyta och en scen för att åskådliggöra processer inom det komplexa ämnet maskulinitet. Man skulle kunna definiera maskulinitet som något som, förutom andra delar av en människas identitet i form av ras, klass, sexuell läggning, skapar en gemensam identitet för alla män trots sociala olikheter. En mans anspråk på att vara maskulin blir därmed inte beroende av social status utan av hans förmåga att uppvisa egenskaper som har hög maskulin status, t ex hjältemod, heterosexualitet eller dominans. Hjälten kan ses som en exemplarisk symbol för manlighet och maskulinitet skulle kunna definieras som hjältemod vilket i sin tur skulle kunna innebära förmåga att övervinna rädsla för den egna sårbarheten. Hjälten sätter en slags standard för maskulinitet som överbrygger sociala skillnader mellan män och som manifesterats i mytologi, litteratur, underhållning (Hollywoodfilmer, dataspel etc). Maskulinitet kopplat till våld kan i så fall skapas av att hjälteidealet blir en riskfaktor, när hjältemodet blir något måste befästas och bekräftas och kanske bara kan uppnås tillfälligtvis. Våld kan skapas ur stress där oförmåga att klara av en svår situation måste mötas med den idealiserade mansbilden. Man kan säga att mannens upplevelse av att vara man kan vara speciellt viktig när han upplever sig vara under hot. Våldet, utagerandet, blir ett sätt att lindra dessa inre identitetskonflikter.
 
Serien Uncharted Territories (svartvita fotografier, 125 cm x 150 cm) bygger på landskapsbilder från Sydamerika. Här kretsar tematiken kring kolonialism, dess mekanismer i historien och i samtiden. Som så ofta hos Martin Sjöberg har hans konst både realistiska och symboliska tolkningsnivåer. Här lyfter han fram kolonialismen som både en historisk och en samtida mekanism. Sydamerikas kontinent har utsatts för såväl kristendom som västvärldens civilisation och kultur och blivit dess territorium. Uncharted Territories handlar om att exploateras och att besegras. Det handlar också om att utforska ett mentalt outforskat territorium och om ett sätt att förstå sig själv genom frågeställningen ”Var är jag?”. När de traditionella erövrarna drivits av att nå personliga framgångar och strävat efter att skapa fred och demokrati i det nya territoriet har de använt destruktivitet och våld. Förlust av språk uppstod och ersattes med handlingar.
 
Färgfotografierna i serien Man Acting Out visar också scener med miljöer från exotiska platser, från en främmande djungel. Vi ser en halvnaken man som i olika situationer agerar ut sina känslor av njutning, lycka och kanske extas. Det är svårt att bedöma hans sinnestillstånd och huruvida han är en dåre eller inte. Vi ställs inför våra egna reaktioner inför det okända och gränslösa. Är han harmlös eller är han farlig? Kan han sätta de sociala gränser för sig själv som vi förväntar oss av varandra? Hur långt över gränsen skulle han kunna gå för att nå den njutning som han åtrår?
 
Bilderna har kopplingar till äldre måleri och man se paralleller till exempelvis Ernst Josephsons (1851-1906) målning ”Strömkarlen” (1884) med Näcken-motivet vilken på sin tid väckte starka känslor och som refuserades av Statens inköpsnämnd. Den finns idag i prins Eugens salong på Waldemarsudde. Det utlevande extatiska motivet var ett populärt religiöst motiv i 1600-talets Italien med t ex målningen Giovanno Lanfrancos ”St Margaret of Cortina” (1621) som inspirerade Gian Lorenzo Bernini (1598-1680) till hans skulptur ”St Teresas extas” i Cornadokapellet i Santa Maria della Vittoria i Rom (1645-1652). Bernini var en barockkonstnär som var särskilt framgångsrik i att uttrycka förhöjda emotionella motiv i konsten. St Teresas extas lyfter fram själva extasen som ett gudomligt mirakel. Berättelsen kommer ursprungligen från den spanska reformisten Teresa av Avila som hade en hallucinatorisk upplevelse av mirakulös extas. Berninis helgon har precis som Lanfrancos en omfattande drapering. I Lanfrancos målning är det uppenbart att draperingen knappt innehåller en kropp, den förefaller tömd på mänskligt kött, en förstärkning av extasens utommänskliga och gudomliga dimension.
 
I skulpturen Man i extas (glasfiber) återupprepar Martin Sjöberg både det extatiska temat och narcissus-myten. Skulpturen visar en man som kysser sig själv. Den barockliknande draperingen kopplar scenen till konsthistorien. Narcissus-motivet finns såväl i fotografierna ”Man Acting Out” som i flera av skulpturerna, t ex Man som föder sig själv. Freud betraktade narcissism som en tidig fas i personlighetens utveckling och i psykologiska termer brukar man beskriva fenomenet som en ”abnorm böjelse för självbespegling, en förälskelse i den egna bilden och personligheten”. I den grekiska mytologin förekom ynglingen Narkissos som var så gudomligt vacker att vem som än såg honom greps av kärlek men han själv avvisade alla. Han blev dömd att förälska sig i sin egen spegelbild efter att ha avvisat den unga flickan Echos kärlek. Han förtynade vid den damm där han speglade sig och återuppstod som en pingstlilja, narcisser.
 
Inom psykologin talar man även om narcissism som en affekt eller en personlighetsstörning. Det kan handla om en överdriven känsla av betydelse eller överlägsenhet, självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning, behov av att vara i centrum och brist på empati. Kontrollbehovet och kravet på omgivningens efterlevnad kan vara stort.
Martin Sjöbergs använder sig av sin egen kropp i sina verk. Skulpturerna Perfectly Human och Drafted Angel kan ses som mentala projektioner. Kroppsdelar har fogats till bålen och har givits helt andra proportioner än hos den ideala manskroppen. Förutom att konfrontera oss med icke-ideala bilder av människan kan vi se skulpturerna som känslomässiga beskrivningar av hur man kan känna inför sina olika kroppsdelar och fysiska behov. Perfectly Human är förgylld och Drafted Angel i blänkande aluminium, material som förhöjer verkens status, vilket i sig kan uppfattas som en provokation.
 
På Trafalgar Square i London försågs den ”fjärde plinten” som är avsedd för samtida konst under åren 2005-2007  med Marc Quinns (f 1964) förgyllda skulptur av den gravida och handikappade Alison Lapper. Alison Lapper (f 1965) är konstnär och hon är född utan armar. Marc Quinn skapade ett respektavstånd mellan skulpturen och publiken genom den upphöjda positionen på plinten. Genom att göra bilden av henne till konst använde han den etablerade konstvärlden som instrument för att omvärdera personen Alison Lappers sociala status.
Martin Sjöbergs skulpturer är baserade på hans egen kropp, som mentala platser, och i Perfectly human är det manliga begäret personifierat, adderat med en ung kvinnas händer och fötter.
 
Francis Bacon (1909-1992) var en brittisk konstnär som inte drog sig för att framställa dramatiska och känslostarka motiv. Han sökte aktivt motiv som gav plats för känslomässig bearbetning på många nivåer. Han ägnade en stor del av sitt liv åt Korsfästelsen, ett av konsthistoriens mest upprepade motiv. Han ansåg att motivet framförallt handlade om mänskligt beteende, hur vi beter oss mot varandra, och att motivet hade en enorm emotionell laddning för oss alla. Han ville hitta sätt att öppna vägen till det djupaste som människan kan känna. Han målade åtskilliga porträtt med skrikande män, t ex påven, och även män sittande ensamma i ett rum som trots avsaknaden av gester utstrålade mycket stark ångest och fasa, någon form av kris. Även målningarna med sexuella scener är aggressiva och utstrålar våld eller hot om våld. Där visade Francis Bacon sanningar om oss och om vår djuriska natur. Han målade alla porträtt och scener ur minnet. Måleri var för honom en ”erinringsakt”. Han strävade efter att återkalla någon ur minnet och uttrycken för det obehagliga och våldsamma blev på så sätt artikulerade språkliga minnen.
 
Martin Sjöbergs utställning Man Acting Out bär på en enorm komplexitet. En röd tråd i utställningen är dock betydelsen av språk och om man refererar till Freud betydelsen av uttryckta minnen för att såväl individer som hela samhällen ska kunna hantera svåra situationer. Att repetera och begå samma handlingar om och om igen leder ingenstans.
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator
 

 


Karin Ohlin
13 mars – 2 maj 2010

UPPSALA KONSTMUSEUM
 
 
Utställningen visar skulpturer som sitter på väggen och som står på golvet. De liknar vanliga saker: en bil, TV-skärmar, speglar, kartonger och dörrar. De är gjorda i olika storlekar. en kamera sitter på ett stativ som är 4 meter högt. En dörr är så liten att den bara är en meter hög. Hur ska man tolka Karin Ohlins utställning? Här i texten beskrivs några olika sätt att tolka hennes konst. En teori handlar om hur vårt medvetande arbetar för att förstå saker som vi ser. En annan teori handlar om hur vi ser sakers storlek i jämförelse med vår egen storlek. En tredje teori handlar om vad en dörr kan symbolisera.
 
Uppsala konstmuseum presenterar ett finstämt och avancerat konstnärskap i Karin Ohlins separatutställning. Skulpturer som avbildar vardagliga ting utmanar på ett lekfullt och poetiskt sätt. Förskjutningar, perspektiv och skalor väcker helt nya läsningar av vardagsobjekt som dörren, TV:n, spegeln och kartongen.
 
Det finns många vägar att nalkas Karin Ohlins skulpturer. Skulpturerna liknar verkliga objekt och man söker det föreställande och kopplingen till den realistiskt avbildande konsten. Det är i det närmaste oundvikligt för människans perceptionsapparat att inte tolka den fanerade träskivan som står lutad mot en vägg med ett påsatt handtag som en dörr. Eller den lilla vita fyrkantiga lådformen på golvet som en kartong. Vi vill gärna göra den läsningen, ”vad” något är beror i stort på våra egna föreställningar. Något av magin i Karin Ohlins konst är att kopplingen till de vardagsobjekt som skulpturerna har inte vill släppa, dörren förblir en dörr även i en annan skala, även om träskivan enbart är en meter hög så vill den ändå visa sig som en dörr för vårt medvetande.
 
Skulpturerna kan ses som abstraktioner och förtätningar av välbekanta objekt. Vi kan se dem i ett nytt ljus när de skalats av all oväsentlig information, de är rena och tydliga utan överdrivna dekorationer. Här infinner sig nya tolkningsmodeller. Man kan använda sig av fenomenologins teorier om människans medvetande, om hur det går till då vi ser och förstår vad ett objekt verkligen är. Eller hermeneutikens teorier om hur viktig vår ”förförståelse” är när vi ser ett okänt objekt, vi förstår det främst genom att det liknar något vi tidigare sett. Dörren, TV:n, kameran, bilen, spegeln, ramen visar sig på nya sätt med andra infallsvinklar. Vaneseendet förskjuts en aning. Det finns både likheter och skillnader med den amerikanske popkonstnären Claes Oldenburg som skulpterade välbekanta objekt i uppförstorad skala. Hans objekt föreställde varor ur konsumtionsindustrin medan Karin Ohlins objekt är lågmälda och tillbakadragna. En dörr och en kartong kan förefalla så vardagligt att de nästan löses upp i oansenlighet.
 
Verken och deras placering i rummen skapar perspektiv och förskjutningar i skalor. Dörrarna och kartongerna har olika storlekar sinsemellan. Eftersom det realistiska inslaget förblir så starkt läser man gärna av objekten i förhållande till den egna kroppen. En förminskad dörr kan få oss att känna oss för stora i rummet. Begreppet perspektiv har en ursprunglig betydelse från 400-talet med innebörden ”att se igenom” och ”att se tydligt”. Sedan renässansen använder vi helst centralperspektivet. Det skapar ett logiskt matematiskt rum som ibland diskuteras i konstvetenskapen. Konsthistorikern Erwin Panofsky talade om skillnaden mellan synrummet och känslorummet[1] i sin kritik av centralperspektivet. Perspektivet är under alla förhållanden en skenbar verklighet som syftar till att påverka vår tolkning och föreställning.
 
Man kan välja en mer symbolisk tolkningsmodell. Verket ”Dörren öppnas inifrån” har en titel som väcker associationer. Dörrens symboliska betydelse som passage, gräns, tröskel mellan olika världar eller mentala tillstånd har djupa konsthistoriska rötter. Öppnas dörren från utsidan eller från insidan? Vilken är skillnaden mellan att gå inifrån och ut och utifrån och in? Kartongerna har både ett yttre och ett okänt inre. Är det okända innehållet det centrala i verket eller är det kartongen, höljet i sig? Kameran är placerad på ett stativ som är 3,5 meter högt. Synvinkeln ger ett annat perspektiv än vad vi med våra små korta kroppar kan överblicka.
 
Karin Ohlin är född i Lund 1961 och hon bor och arbetar i Stockholm. 1989-95 utbildade hon sig vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm och har därefter deltagit i flera utställningar i Sverige och utomlands. Hon har erhållit ett flertal stipendier och hon är representerad i Åmells konstsamling, Statens konstråd och Stockholms konstråd. Utställningen på Uppsala konstmuseum är Karin Ohlins hittills största separatutställning.
 
Konstskribenten Magnus Bons har skrivit en personlig betraktelse till utställningen.
 
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef
 
 
 
Verk i utställningen:
TV-skulptur I och II
Dörren öppnas inifrån II
Kartong II – V
Stativ/träkamera (1995)
Glömska/Oblivion (bilskulptur)
Spegelobjekt I och II
Ögat/The Eye
 





 
 
 


[1] Perspektivet som symbolisk form 1994

Karin Ohlin

Allmänt Kommentera

 


Karin Ohlin
13 mars – 2 maj 2010

UPPSALA KONSTMUSEUM
 
 
Utställningen visar skulpturer som sitter på väggen och som står på golvet. De liknar vanliga saker: en bil, TV-skärmar, speglar, kartonger och dörrar. De är gjorda i olika storlekar. en kamera sitter på ett stativ som är 4 meter högt. En dörr är så liten att den bara är en meter hög. Hur ska man tolka Karin Ohlins utställning? Här i texten beskrivs några olika sätt att tolka hennes konst. En teori handlar om hur vårt medvetande arbetar för att förstå saker som vi ser. En annan teori handlar om hur vi ser sakers storlek i jämförelse med vår egen storlek. En tredje teori handlar om vad en dörr kan symbolisera.
 
Uppsala konstmuseum presenterar ett finstämt och avancerat konstnärskap i Karin Ohlins separatutställning. Skulpturer som avbildar vardagliga ting utmanar på ett lekfullt och poetiskt sätt. Förskjutningar, perspektiv och skalor väcker helt nya läsningar av vardagsobjekt som dörren, TV:n, spegeln och kartongen.
 
Det finns många vägar att nalkas Karin Ohlins skulpturer. Skulpturerna liknar verkliga objekt och man söker det föreställande och kopplingen till den realistiskt avbildande konsten. Det är i det närmaste oundvikligt för människans perceptionsapparat att inte tolka den fanerade träskivan som står lutad mot en vägg med ett påsatt handtag som en dörr. Eller den lilla vita fyrkantiga lådformen på golvet som en kartong. Vi vill gärna göra den läsningen, ”vad” något är beror i stort på våra egna föreställningar. Något av magin i Karin Ohlins konst är att kopplingen till de vardagsobjekt som skulpturerna har inte vill släppa, dörren förblir en dörr även i en annan skala, även om träskivan enbart är en meter hög så vill den ändå visa sig som en dörr för vårt medvetande.
 
Skulpturerna kan ses som abstraktioner och förtätningar av välbekanta objekt. Vi kan se dem i ett nytt ljus när de skalats av all oväsentlig information, de är rena och tydliga utan överdrivna dekorationer. Här infinner sig nya tolkningsmodeller. Man kan använda sig av fenomenologins teorier om människans medvetande, om hur det går till då vi ser och förstår vad ett objekt verkligen är. Eller hermeneutikens teorier om hur viktig vår ”förförståelse” är när vi ser ett okänt objekt, vi förstår det främst genom att det liknar något vi tidigare sett. Dörren, TV:n, kameran, bilen, spegeln, ramen visar sig på nya sätt med andra infallsvinklar. Vaneseendet förskjuts en aning. Det finns både likheter och skillnader med den amerikanske popkonstnären Claes Oldenburg som skulpterade välbekanta objekt i uppförstorad skala. Hans objekt föreställde varor ur konsumtionsindustrin medan Karin Ohlins objekt är lågmälda och tillbakadragna. En dörr och en kartong kan förefalla så vardagligt att de nästan löses upp i oansenlighet.
 
Verken och deras placering i rummen skapar perspektiv och förskjutningar i skalor. Dörrarna och kartongerna har olika storlekar sinsemellan. Eftersom det realistiska inslaget förblir så starkt läser man gärna av objekten i förhållande till den egna kroppen. En förminskad dörr kan få oss att känna oss för stora i rummet. Begreppet perspektiv har en ursprunglig betydelse från 400-talet med innebörden ”att se igenom” och ”att se tydligt”. Sedan renässansen använder vi helst centralperspektivet. Det skapar ett logiskt matematiskt rum som ibland diskuteras i konstvetenskapen. Konsthistorikern Erwin Panofsky talade om skillnaden mellan synrummet och känslorummet[1] i sin kritik av centralperspektivet. Perspektivet är under alla förhållanden en skenbar verklighet som syftar till att påverka vår tolkning och föreställning.
 
Man kan välja en mer symbolisk tolkningsmodell. Verket ”Dörren öppnas inifrån” har en titel som väcker associationer. Dörrens symboliska betydelse som passage, gräns, tröskel mellan olika världar eller mentala tillstånd har djupa konsthistoriska rötter. Öppnas dörren från utsidan eller från insidan? Vilken är skillnaden mellan att gå inifrån och ut och utifrån och in? Kartongerna har både ett yttre och ett okänt inre. Är det okända innehållet det centrala i verket eller är det kartongen, höljet i sig? Kameran är placerad på ett stativ som är 3,5 meter högt. Synvinkeln ger ett annat perspektiv än vad vi med våra små korta kroppar kan överblicka.
 
Karin Ohlin är född i Lund 1961 och hon bor och arbetar i Stockholm. 1989-95 utbildade hon sig vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm och har därefter deltagit i flera utställningar i Sverige och utomlands. Hon har erhållit ett flertal stipendier och hon är representerad i Åmells konstsamling, Statens konstråd och Stockholms konstråd. Utställningen på Uppsala konstmuseum är Karin Ohlins hittills största separatutställning.
 
Konstskribenten Magnus Bons har skrivit en personlig betraktelse till utställningen.
 
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef
 
 
 
Verk i utställningen:
TV-skulptur I och II
Dörren öppnas inifrån II
Kartong II – V
Stativ/träkamera (1995)
Glömska/Oblivion (bilskulptur)
Spegelobjekt I och II
Ögat/The Eye
 





 
 
 


[1] Perspektivet som symbolisk form 1994

 


Dreamscapes

Måleri av Per Sångberg och Gudrun Westerlund
Uppsala konstmuseum
4 september – 14 november 2010
 
Med utställningen Dreamscapes vill Uppsala konstmuseum lyfta fram en del av det samtida måleriet som drar emot naturromantik. Titeln antyder att det handlar om drömlandskap, drömda eller drömska landskap. I den romantiska genren är landskapet en mental plats, en scen för subjektiva upplevelser och berättelser, för känslor och ickerationella uttryck.
 
Båda konstnärerna bor och arbetar i Uppsala. De visar både helt nya verk och även äldre i en retrospektiv kontext. Konstnärsskapen förenas i användandet av naturens platser, varelser, färger och former som symboler och metaforer. Gudrun Westerlund målar ofta i höjdledsformat med äggoljetempera. Naturens former förenklas och arkaiseras, så även människokroppen som ofta ses levitera uppåt eller nedåt i mystiska hål i jordskorpan eller i   istäckta vattendrag. Ibland svävar kroppar i horisontellt läge. Symbolspråket är personligt, mystiskt och mättat. Inga naturlagar gäller här. Per Sångbergs oljemålningar kommer till genom långa processer. Man kan se att delar av en målning delvis målats över och ersatts med en annan färg eller uttryck. Färgerna drar åt det smutsiga och ytorna mot det råa. Han målar Nordens djur och människogestalter i samspel och samförstånd. Det finns paralleller till konstnären Hans Wigert i hans bilder, med djur som tycks bära på visdom och djup insikt, och emellanåt visar han en civilisationskritisk udd. Människan som varelse och gestalt har ingenting otalt med djuren, tvärtom tycks djur och människa här förenas, men över detta finns ett lager och ett oroande element som kan kallas civilisation.
 
Man kan säga att Gudrun Westerlunds målningar slår an en kroppslig tolkningsväg där vi genom erfarandet av våra kroppar och dess reaktioner hittar en känslomässig förståelse för hennes personliga bildvärld. I mötet med Per Sångbergs bildvärld ställs vi inför relationella frågor. Vi betraktar tyst och stilla vår omgivning och försöker öppna våra sinnen för att kunna höra vad den vill säga oss. Vi rör oss här i kroppens och hudens ytskikt respektive i djupet av vår kommunikation med omgivningen.
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator

Dreamscapes - Per Sångberg och Gudrun Westerlund

Allmänt Kommentera

 


Dreamscapes

Måleri av Per Sångberg och Gudrun Westerlund
Uppsala konstmuseum
4 september – 14 november 2010
 
Med utställningen Dreamscapes vill Uppsala konstmuseum lyfta fram en del av det samtida måleriet som drar emot naturromantik. Titeln antyder att det handlar om drömlandskap, drömda eller drömska landskap. I den romantiska genren är landskapet en mental plats, en scen för subjektiva upplevelser och berättelser, för känslor och ickerationella uttryck.
 
Båda konstnärerna bor och arbetar i Uppsala. De visar både helt nya verk och även äldre i en retrospektiv kontext. Konstnärsskapen förenas i användandet av naturens platser, varelser, färger och former som symboler och metaforer. Gudrun Westerlund målar ofta i höjdledsformat med äggoljetempera. Naturens former förenklas och arkaiseras, så även människokroppen som ofta ses levitera uppåt eller nedåt i mystiska hål i jordskorpan eller i   istäckta vattendrag. Ibland svävar kroppar i horisontellt läge. Symbolspråket är personligt, mystiskt och mättat. Inga naturlagar gäller här. Per Sångbergs oljemålningar kommer till genom långa processer. Man kan se att delar av en målning delvis målats över och ersatts med en annan färg eller uttryck. Färgerna drar åt det smutsiga och ytorna mot det råa. Han målar Nordens djur och människogestalter i samspel och samförstånd. Det finns paralleller till konstnären Hans Wigert i hans bilder, med djur som tycks bära på visdom och djup insikt, och emellanåt visar han en civilisationskritisk udd. Människan som varelse och gestalt har ingenting otalt med djuren, tvärtom tycks djur och människa här förenas, men över detta finns ett lager och ett oroande element som kan kallas civilisation.
 
Man kan säga att Gudrun Westerlunds målningar slår an en kroppslig tolkningsväg där vi genom erfarandet av våra kroppar och dess reaktioner hittar en känslomässig förståelse för hennes personliga bildvärld. I mötet med Per Sångbergs bildvärld ställs vi inför relationella frågor. Vi betraktar tyst och stilla vår omgivning och försöker öppna våra sinnen för att kunna höra vad den vill säga oss. Vi rör oss här i kroppens och hudens ytskikt respektive i djupet av vår kommunikation med omgivningen.
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef/curator