BECK & JUNG

Datakonstens pionjärer

UPPSALA KONSTMUSEUM 

Holger Bäckström (1939 – 1997) och Bo Ljungberg (1939 – 2007). Ateljé på Lilla Södergatan, Lund. Holger var gift med Barbro Bäckström. 
 
De var barndomsvänner och båda var tidigt fascinerade av konst. De gjorde om ett gammalt båthus till deras första gemensamma ateljé. Mejslade skulpturer ur kasserade byggblock (Siporex). Båda sökte till konstfack efter gymnasiet och Holger Bäckström kom in. Han studerade där under åren 1960-64. Konstfack ansågs vara en mindre traditionell skola med öppenhet för gränsöverskridanden mellan konst, design och konsthantverk. Bo Ljungberg började studera till byggnadsingenjör (Malmö 1061) och gjorde värnplikt i Karlskrona 1962. Därefter började han läsa matematik vid Lunds universitet med avbröt studierna och började istället arbeta på ett mudderverk i Luleå och därefter på ett ritkontor i Stockholm där han fick användning för sina kunskaper i byggnadsteknik.
 
1960-talet: byggboom med prefabricerade element. Industriell utveckling. Ekonomiskt välstånd. Teknikutveckling. TV. Internationalisering.
 
Holger Bäckström återvände till Lund med sin blivande hustru Barbro efter konstfackstiden. Holger Bäckströms målningar ställdes ut på Galleri Observatorium i Stockholm 1966, de hade spår av naturen i en blandform mellan skulptur och måleri, reliefer, där rörelsen var viktig, en rörelse på djupet i landskapet. Landskapets djupdimensioner skapade en komplex rumsbildning som påminde om tunnelseende. Det var ett sökande efter naturens essens, själ. Påminde om imaginisterna och C O Hultén vilka i sin tur var inspirerade av de franska surrealisterna och deras intresse för den mänskliga djupdimensionen. Imaginisterna ingick i COBRA.
 
1965 återvände även Bo Ljungberg till Lund och de började successivt utveckla ett gemensamt projekt. Deras olikheter kompletterade varandra. Holger var den sensible och kreative konstnärssjälen med ett irrationellt temperament och Bo var teknikern med konstruktivt tänkande och ordningssinne.
 
Under senare delen av 60-talet etablerade de sitt signum Beck & Jung. Namnen förenklades och internationaliserades. Beck & Jung var inte bara namnet på två konstnärer som samarbetade, det hade även karaktären av varumärke vilket provocerade många. B & J lockades av den kollektiva arbetsmetoden som fanns i många av 60-talets kreativa branscher: reklam, arkitektfirmor och grafiska företag. De sökte ett förhållningssätt som reducerade det individuella till förmån för det kommunikativt allmängiltiga. Det låg i tiden. En misstro mot det ensamma geniet i sin ateljé utan kontakt med det samhälle som fanns utanför ateljéväggarna. En förlegad konstnärsroll.
 
Holger Bäckström sa i en intervju i Dagens Nyheter 1969:
 
En konstnär är en samhällsforskare! Jag tycker att det skulle kännas primitivt att stå där med lite borst på en pinne när andra forskare åker runt månen med raketer.
 
Genombrottet i deras samarbete kom 1969 med BILDALFABETET.  Det baserades på en dröm om att skapa ett bildspråk som var uppbyggt som det vanliga alfabetet men med den skillnaden att alla språkområden skulle kunna förenas med bildalfabetet som skulle vara begripligt för alla människor oberoende av kultur och bildning. En naiv utopi.
 
Bildalfabetet var ett modulsystem för bildbyggande som B & J skapade av geometriska grundformer som cirkel, ellips, kvadrat och romb. Inalles 11 grundformer. Genom att vrida, vända om omgruppera dem i olika stolekar fick man en variation av mönster och konfigurationer. Här såg de två en tidlös och evig sanning som aldrig skulle bli föråldrad. Det finns inte så mycket bevarat från denna tid, en av de första var en liten låda med pappskivor som var tryckta i silkscreen kunde man vända och gruppera bitarna som i ett läggpussel (Hans Månsson) där alla former var möjliga att kombinera med varandra. Det följde även med instruktioner till spelet i text. Nästan alla bilder är föreställande. Hund med boll, anka med ägg, hus, hjärta och människoansikte. Naivt charmiga bilder för att skapa ett pedagogiskt familjespel.  Det var även avsett som en pedagogisk visuell övning i skolundervisningen i enlighet med 60-talets intresse för nya pedagogiska experiment.
En tillverkare av frukostflingor ville använda bildalfabetet på sina kartonger och Styrelsen för teknisk utveckling ville använda det för teknisk utveckling meb B & J sa nej i båda fallen. De ville inte bli industridesigners. De ville fortsätta att vara verksamma inom konsten även om de delvis ville upplösa gränserna mellan konst och design.
Arbetet med bildalfabetet fortsatte på lekfullt och kreativt sätt med tilltro till dess oanade möjligheter. Det kunde även utvecklas tredimensionellt. GIROCUBES  var en tredimensionell tillämpning på bildalfabetet och bestod av en box med 9 skulpturala former av samma slag. De beskrev Girocubes som en föränderlig skulptur. Det kunde användas för att skapa en mängd formkonstellationer. Aluminium var ovanligt i konsten men vanligt i industrin. Det handgjöts, - slipades och –polerades. Gjordes som en multipel i 700 exemplar. En tydlig ambition att göra multikonst som hade en oklar identitet mellan konst och design. Det låg i tiden med mångfaldigad konst, låga priser och spridning till fler än en liten konstelit. En naiv charm i deras förhoppning att var och en skulle kunna bli sin egen konstnär.
 
Denna första period var experimentell och sökande i gränslandet mellan olika konstnärliga fält. I linje med detta gjorde de ULTIMA som en tredimensionell tillämpning av bildalfabetet. Ultima var ett askfat. Bo Ljungberg var storrökare. Det radikala var inte bara dess utsökta form utan att de vågade ta in ett funktionellt föremål i sin konstnärliga verksamhet. Ett udda försök att förena konst och design. De kommer att tangera detta fält igen i början av 70-talet då de gjorde MATTOR FÖR KASTHALL som baserades på bildalfabetet. Deras förslag till färgsättningar av DONNAYS TENNISRACKETS. Var ett konsultuppdrag men inte en integrerad del i deras konstnärliga projekt. Ultima blev deras mest framgångsrika skapelse och finns bl a på Designavdelningen på MoMA i N Y.
 
Bildalfabetet var komplicerat att hantera enbart med handens hjälp och nu kom Bo Ljungbergs drömmar om en konst baserad på avancerad teknologi upp till ytan. Detta teknikintresse var kontroversiellt då datorn vid mitten av 60-talet var symbolen för ett avhumaniserat samhälle där människan skulle kunna ersättas med en maskin eller en robot. Datorn var även ett hot mot människors integritet.
 
**** Mer om datakonsten
Datakonstbegreppet lanserades på 1960-talet och man räknar året 1965 som det är då datakonsten gjorde sitt egentliga genombrott. Den tyske matematikern Georg Ness visade en samling databilder på ett galleri i Stuttgart. Samma år visades datakonst på en utställning i New York. Utställare var i första hand matematiker och tekniker, inte konstnärer som Beck & Jung. De hör till en lite grupp konstnärer i världen som sökte nya vägar via datortekniken.
 
Men B & J hade förhoppningar om att datorerna skulle kunna föra deras arbete med bildalfabetet framåt. De samarbetade med IBM i Malmö för att överföra bildalfabetet i digital form. Resultatet blev ett oändligt antal kombinationer av ettor och nollor som datorn skrev ut med en enkel radskrivare. Ur denna mångfald av bildkombinationer fick konstnärerna sedan välja de mest intressanta utsnitten. Drömmen om en konst som var skapad direkt av datorn och som kunde tryckas ut från datorns skrivare var ännu bara en utopi. Bilderna som skapades i datorn fick överföras till andra medier och Holger Bäckström målade dem som små målningar eller grafiska blad i en minimalistisk färgskala med vita och grå toner. Målningarna dominerades av an rörelse av flytande former som kom från bildalfabetets oändliga flöde.
 
1968 visade B & J hela sitt arbete med bildalfabetet på Felix konstklubb i Eslöv. En utställning i företagets personalmatsalar. Det blev betydelsefullt för framtiden. De fick ett uppdrag att göra en multipel av bildalfabetet i 60 exemplar för konstföreningen. Det resulterade i FELIXSNURRAN som blev deras mest omskrivna och uppskattade objekt från 60-talet. Bildalfabetet utvecklades med ytterligare ett moment som var banbrytande. Verket bestod av 35 variabla plattor med silkscreentryck som laminerats och trycks på båda sidor. Antal variationsmöjligheter uppgår till 34 359 738 368. Felixsnurran vidareutvecklades även för offentliga miljöer i större skalor och andra material, t ex Perstorpsplattor. De uppfördes bl a på Caroli City i Malmö, Astra i Södertälje och Westinghouse i Pittsburgh.
 
SJUTTIOTALET
70-talets mindre expansiva ekonomi o s v, oljekris, miljökatastrofer m m fick många att minska sin tilltro till industrin som ett universalmedel för mänsklig utveckling.
1972 började de göra databilder i färg på den nya färgplottern på Lunds Universitet och de ställdes ut för första gången på Arkivmuseet i Lund 1973
60-talet var B & J:s experimentella period och 70-talet den produktiva. De tillhörde de mest aktiva konstnärerna på den offentliga arenan med mer än 50 utförda utsmyckningar. Ett av de främsta är HEJ PATIENT på Huddinge sjukhus 1973. Det var en tillämpning av bildalfabetet i brännlackerad aluminium på 4 x 12 meter.
 
De fortsatte att arbeta med sitt bildalfabete som genererade nya bilder som mångfaldigades med sceentryckta serigrafier. Det nya under 70-talet var att det tryckte silkscreen även på laminerat glas och PLEXIGLAS. Det kom att dominera 70-talet. De genomsiktliga bilderna gav bilderna transparens och en antydan av djupdimension. En komplex rumslighet som oscillerar mellan yta och djup. Plexiglaset var en industriprodukt. I flera verk använde de flera glas i lager på lager med delar ur bildalfabetets formspråk skapade mycket komplexa bildvärldar. Ett geometriskt flytande formspråk med påtaglig rörelse. Abstrakta former men naturnära färger.
 
De hade en unik förmåga att utvinna det mesta möjliga ur sina bildideer. Ur ett verk uppstod ofta nya genom renodling av en formaspekt. Nu kommer ett flertal verk med cirkeln som utgångspunkt.
 
Slutpunkten för arbeten med plexi blev ett antal objekt som baserades dig på plexiglas i en djupt grön ton. Silkscreentryck i vitt och stansade figurer som applicerades på plexiglasets yta fick de fram ett uttryck av oändliga avstånd i rymden eller havets djup. Det uppstod mycket enkla former som liknade en radarskärms abstrakta former. Den runda formen ersätts ibland av en abstraherad palm som också har sitt ursprung i bildalfabetet. Palmen kan tolkas som en hägring eller en hallucination. Det rör sig om en synvilla. En bildvärld som framkallar föreställningar om metafysiska dimensioner.
 
1976 installerade B & J ett monumentalt verk på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg mot en transparent bakgrund. Med himlen som bakgrund uppstod oanade kontraster. Det här blev inkörsporten till en ny epok i deras skapande som innebar en återkomst för måleriet. Men inte ett traditionellt måleri utan en helt ny teknik – AIRBRUSH. Man sprutar färgen direkt på duken med ett munstycke som drivs med tryckluft. Popkonstnärer, t ex James Rosenquist, använde gärna airbrush då det knöt an till kommersiella bildvärldar.
 
Från 1977 är den oändliga himlen den måleriska yta som befolkas av bildfragment och spelpjäser som seglar på oändlighetens spelplan. De lyfts ur sitt sammanhang och ges en annan aura som ger dem tillhörighet med en annan metafysik. De fick beteckningen SPACE GAMES och framstår som en slags prototyper för dataspel som ännu inte fanns i sinnevärlden.
 
De illusoriska spelpjäserna fick även konkret form som små objekt som tillverkades i början av 80-talet: DURAN, MESA, DONA, ANA, WATTS BAR, SPURLAKE och PLUNTA. De var varken design eller konstföremål. Deras utseenden och materialval av koppar, aluminium och gummi ledde tankarna till funktionsföremål men de hade abstrakta kvaliteter som gjorde dem omöjliga att placera in i fack. Den tillhörde den världs som B & J skapat i sina målningar.
 
Parallellt med Space Games gjorde de målningar som bestod av illusoriskt målade stenytor med fantasiföremål som förde tankarna till forna stormakter som Egypten och Mesopotamien.  Historicerande medan Space Games var mer Science Fiction och framtidsorienterat.
 
ÅTTIOTALET
1980 påbörjade de projekt CHROMOCUBES som kom att bli lika betydelsefulla som bildalfabetet varit på 60-talet. Den baserades å en uråldrig dröm om att gestalta en färgkub för att säkerställa och systematisera färg i geometriska kroppar. Med datorns hjälps skulle man kunna nå mer precisa resultat än i tidigare försök. Arbetet med färgkuben var resultat av samarbete mellan många forskare vid Lunds universitet och B & J. Den datoriserade färgkuben består av 17 x 17 x 17 små kuber, 491 byggstenar som har sin egen nyans. Kuben är uppbyggd genom att svart och vitt placerats som motpoler. Rött, gult och blått har därefter placerats i varsitt hörn. Mellan dessa poler har alla tänkbara färgblandningar skett i tre dimensioner. Det var inte programmeringen som var det svåra utan att man kunde skriva ut denna mycket avancerade bild på papper. Andra forskare hade på samma datacentral konstruerat bläckstråleskrivaren The Color Ink Jet Plotter som kunde skriva ut de komplexa färgblandningarna med full precision. B & J skapade sedan konst av kuben, de gjorde visuella utsnitt ur den. Antalet olika kombinationer som kunde skapas ur den var 24 919. Det gick fortfarande inte att skriva ut bilder som blev beständiga så B & J fick föra över sina bilder till andra media, fr a silkscreen och litografi.
 
1981 visade de sina chromocubes på Pratt Institute i N Y
 
NITTIOTALET
Det globala perspektivet fick inflytande i deras konst, samspel med globala dimensioner. I bilder som AKTÖREN och FÄRGAKTÖREN hittar man ett orientaliskt ursprung i komplexa rumsliga spel som oscillerar mellan yta och djup på många nivåer i bilden. Åttiotalets färgspel är helt främmande nu, färgen är stum och släckt med svart. I MIDI SHOOWA flyttas perspektivet från det orientaliska till en annan kultursfär med mer mönsterflora från afrikanska stamkulturer där intrikata mönster flätas ihop. Ordning går hand i hand med kaos. Alla delarna påverkar varandra på något sätt som kommunicerande kärl. Bo Nilsson kallar bilderna för holistiska. Tillverkade med dator, den första datorgrafiken. På 90-talet skrev de ut egen datorgrafik med samma hållbarhet som tryckta grafiska blad. Nu nådde de en av sina drömmar men slutade göra stora upplagor. Den nya datorgrafiken trycktes i upplagor om 35 ex och de printades på fint grafikpapper.
 
I några verk från deras sista verksamma år lämnar de datorkonsten till förmån för bilder med en annan uppbyggnad. En mer modernistiskt präglad konst som består av små inramade monokroma färgprover skapade de kompositioner som påminner rutnät.
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator
 
Verkförteckning
Datakonstens pionjärer
BECK & JUNG
Holger Bäckström (1939 – 1997) och Bo Ljungberg (1939 – 2007)
Uppsala konstmuseum 2009
 
1960-talet
De två barndomsvännerna Holger Bäckström och Bo Ljungberg var tidigt intresserade av konst. Holger Bäckström utbildade sig på Konstfacksskolan i Stockholm och träffade där sin blivande fru, Barbro Bäckström. Bo Ljungberg utbildade sig inom byggnadsteknik och matematik.
1965 återförenades de i barndomsstaden Lund och inledde ett livslångt samarbete. Holger Bäckström var konstnären och Bo Ljungberg var teknikern som kompletterade varandra med sitt nyskapande inom bild, form och teknik. De etablerade sitt produktionsnamn Beck & Jung med dess antydan om ett modernt sätt att samarbeta där den egna individualiteten upplöses och en antydan om ett varumärke som vid en reklambyrå eller ett arkitektkontor.  Deras arbetsmetoder och produktioner var nyskapande och gränsöverskridande.
 
BILDALFABETET 1966
Syftet var att skapa ett globalt bildalfabete som kan förstås av alla människor. Bildalfabetet blev deras första stora genombrott och utgångspunkten för deras produktioner under lång tid.
Ett modulsystem för bildbyggande bestående av 11 grundformer där alla former och varianter är möjliga att kombinera med varandra. Nästan alla varianter blir föreställande bilder; hund med boll, anka med ägg, hus, hjärta eller ansikte.
GIROCUBES
En tredimensionell utveckling av bildalfabetet som kan användas för att skapa en oändlig mängd olika formationer.
En låda med nio skulpturala former i aluminium. Handgjutna, handslipade och handpolerade. Multipel i 700 exemplar.
Bildalfabetet var komplicerat utvecklingesarbetet med en konst baserad på avancerad teknologi tog sin början.
Datakonstbegreppet lanserades på 1960-talet och man räknar året 1965 som det är då datakonsten gjorde sitt egentliga genombrott. Den tyske matematikern Georg Ness visade en samling databilder på ett galleri i Stuttgart. Samma år visades datakonst på en utställning i New York. Utställare var i första hand matematiker och tekniker, inte konstnärer som Beck & Jung. De hör till en liten grupp i världen som var konstnärer som sökte nya vägar via datortekniken.
 
Beck & Jung hade förhoppningar om att datorerna skulle kunna föra deras arbete med bildalfabetet framåt. De samarbetade med IBM i Malmö för att överföra bildalfabetet i digital form. Resultatet blev ett oändligt antal kombinationer av ettor och nollor som datorn skrev ut med en enkel radskrivare. Drömmen om en konst som var skapad direkt av datorn och som kunde tryckas ut från datorns skrivare var ännu en omöjlighet. Men bildalfabetets oändliga variationer av bilder gav oanade möjligheter. Bilderna som skapades i datorn fick överföras till andra medier och Holger Bäckström målade dem vid den här tiden som målningar eller grafiska blad.
 
ULTIMA
Askfat som bygger på en tredimensionell tillämpning av bildalfabetet. Beck & Jungs mest framgångsrika produkt i ett försök att förena konst och design.
 
FELIXSNURRAN 1968
Tillkom efter en utställning på Företaget Felix personalmatsal då konstklubben beställde en upplaga om 60 exemplar. Felixsnurran blev deras mest omskrivna och uppskattade objekt från 60-talet. Felixsnurran utvecklades för offentliga miljöer i stor skala och uppfördes på skilda platser.
35 variabla plattor med silk screentryck på båda sidor. 34 359 738 368 möjliga variationer.
 
SJUTTIOTALET
1972 började Beck & Jung göra databilder på den nya färgplottern som utvecklats på Lunds Universitet. De ställdes ut första gången på Arkivmuseet i Lund. Bilderna utgick från bildalfabetet och trycktes som serigrafier. Nu började Beck & Jung att även trycka på plexiglas.
Under 70-talet fick de sitt genombrott inom den offentliga konsten och utförde mer än 50 offentliga utsmyckningar. En av de mest omtalade var HEJ PATIENT (1973) på Huddinge sjukhus, den uppmätte 4 x 12 meter och var ytterligare en tillämning av bildalfabetet utförd i brännlackerad aluminium.
1977 utvecklade Beck & Jung en ny teknik och bildvärld genom Airbrush-tekniken. Bakgrunderna antydde antingen himmel eller stenvägg och i förgrunden placerades avvikande föremål som påminde om spelpjäser eller arkaiserande artefakter från antiken eller förantiken. De fantasieggande spelpjäserna ur serien SPACE GAMES utfördes även som objekt i koppar, aluminium och gummi.
 
ÅTTIOTALET
CHROMOCUBES
1980 inleddes arbetet med projekt Chromocubes som kom att bli lika betydelsefullt som arbetet med bildalfabetet. I samarbete med forskare på Lund universitet programmerades en dator att framställa en bild av en tredimensionell färgkub. Den datoriserade färgkuben består av 17x17x17 enheter, d v s 491 kuber som var och en har sin egen nyans.  1981 visade Beck & Jung sina Chromocubes på Pratt Institute i New York. Lunds universitet utvecklade samtidigt bläckstråleskrivaren The Color Ink Jet Plotter som kunde skriva ut färgerna perfekt. Det gick ändå inte att skriva ut beständiga bilder. Beck & Jung fortsatte att föra över sina bilder till andra medier, framförallt silkscreen och litografi.
Beck & Jung gjorde konstbilder av kuben med oändligt antal olika visuella utsnitt ur den. antalet variationsmöjligheter är 24 919.
 
NITTIOTALET
Bildspråket fick nya influenser. Grafiska mönster blandas med mindre ordnade element. Kultursfärer som Asien och Afrika gör avtryck. Bilderna är nu helt tillverkade med dator och skrivare. Nu gör Beck & Jung deras första genuina datorgrafik med samma hållbarhet som tryckta grafiska blad. Den nya datorgrafiken trycktes i små upplagor om 35 exemplar och på mycket fint grafikpapper.
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator

BECK & JUNG - Datakonstens pionjärer

Allmänt Kommentera

 

BECK & JUNG

Datakonstens pionjärer

UPPSALA KONSTMUSEUM 

Holger Bäckström (1939 – 1997) och Bo Ljungberg (1939 – 2007). Ateljé på Lilla Södergatan, Lund. Holger var gift med Barbro Bäckström. 
 
De var barndomsvänner och båda var tidigt fascinerade av konst. De gjorde om ett gammalt båthus till deras första gemensamma ateljé. Mejslade skulpturer ur kasserade byggblock (Siporex). Båda sökte till konstfack efter gymnasiet och Holger Bäckström kom in. Han studerade där under åren 1960-64. Konstfack ansågs vara en mindre traditionell skola med öppenhet för gränsöverskridanden mellan konst, design och konsthantverk. Bo Ljungberg började studera till byggnadsingenjör (Malmö 1061) och gjorde värnplikt i Karlskrona 1962. Därefter började han läsa matematik vid Lunds universitet med avbröt studierna och började istället arbeta på ett mudderverk i Luleå och därefter på ett ritkontor i Stockholm där han fick användning för sina kunskaper i byggnadsteknik.
 
1960-talet: byggboom med prefabricerade element. Industriell utveckling. Ekonomiskt välstånd. Teknikutveckling. TV. Internationalisering.
 
Holger Bäckström återvände till Lund med sin blivande hustru Barbro efter konstfackstiden. Holger Bäckströms målningar ställdes ut på Galleri Observatorium i Stockholm 1966, de hade spår av naturen i en blandform mellan skulptur och måleri, reliefer, där rörelsen var viktig, en rörelse på djupet i landskapet. Landskapets djupdimensioner skapade en komplex rumsbildning som påminde om tunnelseende. Det var ett sökande efter naturens essens, själ. Påminde om imaginisterna och C O Hultén vilka i sin tur var inspirerade av de franska surrealisterna och deras intresse för den mänskliga djupdimensionen. Imaginisterna ingick i COBRA.
 
1965 återvände även Bo Ljungberg till Lund och de började successivt utveckla ett gemensamt projekt. Deras olikheter kompletterade varandra. Holger var den sensible och kreative konstnärssjälen med ett irrationellt temperament och Bo var teknikern med konstruktivt tänkande och ordningssinne.
 
Under senare delen av 60-talet etablerade de sitt signum Beck & Jung. Namnen förenklades och internationaliserades. Beck & Jung var inte bara namnet på två konstnärer som samarbetade, det hade även karaktären av varumärke vilket provocerade många. B & J lockades av den kollektiva arbetsmetoden som fanns i många av 60-talets kreativa branscher: reklam, arkitektfirmor och grafiska företag. De sökte ett förhållningssätt som reducerade det individuella till förmån för det kommunikativt allmängiltiga. Det låg i tiden. En misstro mot det ensamma geniet i sin ateljé utan kontakt med det samhälle som fanns utanför ateljéväggarna. En förlegad konstnärsroll.
 
Holger Bäckström sa i en intervju i Dagens Nyheter 1969:
 
En konstnär är en samhällsforskare! Jag tycker att det skulle kännas primitivt att stå där med lite borst på en pinne när andra forskare åker runt månen med raketer.
 
Genombrottet i deras samarbete kom 1969 med BILDALFABETET.  Det baserades på en dröm om att skapa ett bildspråk som var uppbyggt som det vanliga alfabetet men med den skillnaden att alla språkområden skulle kunna förenas med bildalfabetet som skulle vara begripligt för alla människor oberoende av kultur och bildning. En naiv utopi.
 
Bildalfabetet var ett modulsystem för bildbyggande som B & J skapade av geometriska grundformer som cirkel, ellips, kvadrat och romb. Inalles 11 grundformer. Genom att vrida, vända om omgruppera dem i olika stolekar fick man en variation av mönster och konfigurationer. Här såg de två en tidlös och evig sanning som aldrig skulle bli föråldrad. Det finns inte så mycket bevarat från denna tid, en av de första var en liten låda med pappskivor som var tryckta i silkscreen kunde man vända och gruppera bitarna som i ett läggpussel (Hans Månsson) där alla former var möjliga att kombinera med varandra. Det följde även med instruktioner till spelet i text. Nästan alla bilder är föreställande. Hund med boll, anka med ägg, hus, hjärta och människoansikte. Naivt charmiga bilder för att skapa ett pedagogiskt familjespel.  Det var även avsett som en pedagogisk visuell övning i skolundervisningen i enlighet med 60-talets intresse för nya pedagogiska experiment.
En tillverkare av frukostflingor ville använda bildalfabetet på sina kartonger och Styrelsen för teknisk utveckling ville använda det för teknisk utveckling meb B & J sa nej i båda fallen. De ville inte bli industridesigners. De ville fortsätta att vara verksamma inom konsten även om de delvis ville upplösa gränserna mellan konst och design.
Arbetet med bildalfabetet fortsatte på lekfullt och kreativt sätt med tilltro till dess oanade möjligheter. Det kunde även utvecklas tredimensionellt. GIROCUBES  var en tredimensionell tillämpning på bildalfabetet och bestod av en box med 9 skulpturala former av samma slag. De beskrev Girocubes som en föränderlig skulptur. Det kunde användas för att skapa en mängd formkonstellationer. Aluminium var ovanligt i konsten men vanligt i industrin. Det handgjöts, - slipades och –polerades. Gjordes som en multipel i 700 exemplar. En tydlig ambition att göra multikonst som hade en oklar identitet mellan konst och design. Det låg i tiden med mångfaldigad konst, låga priser och spridning till fler än en liten konstelit. En naiv charm i deras förhoppning att var och en skulle kunna bli sin egen konstnär.
 
Denna första period var experimentell och sökande i gränslandet mellan olika konstnärliga fält. I linje med detta gjorde de ULTIMA som en tredimensionell tillämpning av bildalfabetet. Ultima var ett askfat. Bo Ljungberg var storrökare. Det radikala var inte bara dess utsökta form utan att de vågade ta in ett funktionellt föremål i sin konstnärliga verksamhet. Ett udda försök att förena konst och design. De kommer att tangera detta fält igen i början av 70-talet då de gjorde MATTOR FÖR KASTHALL som baserades på bildalfabetet. Deras förslag till färgsättningar av DONNAYS TENNISRACKETS. Var ett konsultuppdrag men inte en integrerad del i deras konstnärliga projekt. Ultima blev deras mest framgångsrika skapelse och finns bl a på Designavdelningen på MoMA i N Y.
 
Bildalfabetet var komplicerat att hantera enbart med handens hjälp och nu kom Bo Ljungbergs drömmar om en konst baserad på avancerad teknologi upp till ytan. Detta teknikintresse var kontroversiellt då datorn vid mitten av 60-talet var symbolen för ett avhumaniserat samhälle där människan skulle kunna ersättas med en maskin eller en robot. Datorn var även ett hot mot människors integritet.
 
**** Mer om datakonsten
Datakonstbegreppet lanserades på 1960-talet och man räknar året 1965 som det är då datakonsten gjorde sitt egentliga genombrott. Den tyske matematikern Georg Ness visade en samling databilder på ett galleri i Stuttgart. Samma år visades datakonst på en utställning i New York. Utställare var i första hand matematiker och tekniker, inte konstnärer som Beck & Jung. De hör till en lite grupp konstnärer i världen som sökte nya vägar via datortekniken.
 
Men B & J hade förhoppningar om att datorerna skulle kunna föra deras arbete med bildalfabetet framåt. De samarbetade med IBM i Malmö för att överföra bildalfabetet i digital form. Resultatet blev ett oändligt antal kombinationer av ettor och nollor som datorn skrev ut med en enkel radskrivare. Ur denna mångfald av bildkombinationer fick konstnärerna sedan välja de mest intressanta utsnitten. Drömmen om en konst som var skapad direkt av datorn och som kunde tryckas ut från datorns skrivare var ännu bara en utopi. Bilderna som skapades i datorn fick överföras till andra medier och Holger Bäckström målade dem som små målningar eller grafiska blad i en minimalistisk färgskala med vita och grå toner. Målningarna dominerades av an rörelse av flytande former som kom från bildalfabetets oändliga flöde.
 
1968 visade B & J hela sitt arbete med bildalfabetet på Felix konstklubb i Eslöv. En utställning i företagets personalmatsalar. Det blev betydelsefullt för framtiden. De fick ett uppdrag att göra en multipel av bildalfabetet i 60 exemplar för konstföreningen. Det resulterade i FELIXSNURRAN som blev deras mest omskrivna och uppskattade objekt från 60-talet. Bildalfabetet utvecklades med ytterligare ett moment som var banbrytande. Verket bestod av 35 variabla plattor med silkscreentryck som laminerats och trycks på båda sidor. Antal variationsmöjligheter uppgår till 34 359 738 368. Felixsnurran vidareutvecklades även för offentliga miljöer i större skalor och andra material, t ex Perstorpsplattor. De uppfördes bl a på Caroli City i Malmö, Astra i Södertälje och Westinghouse i Pittsburgh.
 
SJUTTIOTALET
70-talets mindre expansiva ekonomi o s v, oljekris, miljökatastrofer m m fick många att minska sin tilltro till industrin som ett universalmedel för mänsklig utveckling.
1972 började de göra databilder i färg på den nya färgplottern på Lunds Universitet och de ställdes ut för första gången på Arkivmuseet i Lund 1973
60-talet var B & J:s experimentella period och 70-talet den produktiva. De tillhörde de mest aktiva konstnärerna på den offentliga arenan med mer än 50 utförda utsmyckningar. Ett av de främsta är HEJ PATIENT på Huddinge sjukhus 1973. Det var en tillämpning av bildalfabetet i brännlackerad aluminium på 4 x 12 meter.
 
De fortsatte att arbeta med sitt bildalfabete som genererade nya bilder som mångfaldigades med sceentryckta serigrafier. Det nya under 70-talet var att det tryckte silkscreen även på laminerat glas och PLEXIGLAS. Det kom att dominera 70-talet. De genomsiktliga bilderna gav bilderna transparens och en antydan av djupdimension. En komplex rumslighet som oscillerar mellan yta och djup. Plexiglaset var en industriprodukt. I flera verk använde de flera glas i lager på lager med delar ur bildalfabetets formspråk skapade mycket komplexa bildvärldar. Ett geometriskt flytande formspråk med påtaglig rörelse. Abstrakta former men naturnära färger.
 
De hade en unik förmåga att utvinna det mesta möjliga ur sina bildideer. Ur ett verk uppstod ofta nya genom renodling av en formaspekt. Nu kommer ett flertal verk med cirkeln som utgångspunkt.
 
Slutpunkten för arbeten med plexi blev ett antal objekt som baserades dig på plexiglas i en djupt grön ton. Silkscreentryck i vitt och stansade figurer som applicerades på plexiglasets yta fick de fram ett uttryck av oändliga avstånd i rymden eller havets djup. Det uppstod mycket enkla former som liknade en radarskärms abstrakta former. Den runda formen ersätts ibland av en abstraherad palm som också har sitt ursprung i bildalfabetet. Palmen kan tolkas som en hägring eller en hallucination. Det rör sig om en synvilla. En bildvärld som framkallar föreställningar om metafysiska dimensioner.
 
1976 installerade B & J ett monumentalt verk på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg mot en transparent bakgrund. Med himlen som bakgrund uppstod oanade kontraster. Det här blev inkörsporten till en ny epok i deras skapande som innebar en återkomst för måleriet. Men inte ett traditionellt måleri utan en helt ny teknik – AIRBRUSH. Man sprutar färgen direkt på duken med ett munstycke som drivs med tryckluft. Popkonstnärer, t ex James Rosenquist, använde gärna airbrush då det knöt an till kommersiella bildvärldar.
 
Från 1977 är den oändliga himlen den måleriska yta som befolkas av bildfragment och spelpjäser som seglar på oändlighetens spelplan. De lyfts ur sitt sammanhang och ges en annan aura som ger dem tillhörighet med en annan metafysik. De fick beteckningen SPACE GAMES och framstår som en slags prototyper för dataspel som ännu inte fanns i sinnevärlden.
 
De illusoriska spelpjäserna fick även konkret form som små objekt som tillverkades i början av 80-talet: DURAN, MESA, DONA, ANA, WATTS BAR, SPURLAKE och PLUNTA. De var varken design eller konstföremål. Deras utseenden och materialval av koppar, aluminium och gummi ledde tankarna till funktionsföremål men de hade abstrakta kvaliteter som gjorde dem omöjliga att placera in i fack. Den tillhörde den världs som B & J skapat i sina målningar.
 
Parallellt med Space Games gjorde de målningar som bestod av illusoriskt målade stenytor med fantasiföremål som förde tankarna till forna stormakter som Egypten och Mesopotamien.  Historicerande medan Space Games var mer Science Fiction och framtidsorienterat.
 
ÅTTIOTALET
1980 påbörjade de projekt CHROMOCUBES som kom att bli lika betydelsefulla som bildalfabetet varit på 60-talet. Den baserades å en uråldrig dröm om att gestalta en färgkub för att säkerställa och systematisera färg i geometriska kroppar. Med datorns hjälps skulle man kunna nå mer precisa resultat än i tidigare försök. Arbetet med färgkuben var resultat av samarbete mellan många forskare vid Lunds universitet och B & J. Den datoriserade färgkuben består av 17 x 17 x 17 små kuber, 491 byggstenar som har sin egen nyans. Kuben är uppbyggd genom att svart och vitt placerats som motpoler. Rött, gult och blått har därefter placerats i varsitt hörn. Mellan dessa poler har alla tänkbara färgblandningar skett i tre dimensioner. Det var inte programmeringen som var det svåra utan att man kunde skriva ut denna mycket avancerade bild på papper. Andra forskare hade på samma datacentral konstruerat bläckstråleskrivaren The Color Ink Jet Plotter som kunde skriva ut de komplexa färgblandningarna med full precision. B & J skapade sedan konst av kuben, de gjorde visuella utsnitt ur den. Antalet olika kombinationer som kunde skapas ur den var 24 919. Det gick fortfarande inte att skriva ut bilder som blev beständiga så B & J fick föra över sina bilder till andra media, fr a silkscreen och litografi.
 
1981 visade de sina chromocubes på Pratt Institute i N Y
 
NITTIOTALET
Det globala perspektivet fick inflytande i deras konst, samspel med globala dimensioner. I bilder som AKTÖREN och FÄRGAKTÖREN hittar man ett orientaliskt ursprung i komplexa rumsliga spel som oscillerar mellan yta och djup på många nivåer i bilden. Åttiotalets färgspel är helt främmande nu, färgen är stum och släckt med svart. I MIDI SHOOWA flyttas perspektivet från det orientaliska till en annan kultursfär med mer mönsterflora från afrikanska stamkulturer där intrikata mönster flätas ihop. Ordning går hand i hand med kaos. Alla delarna påverkar varandra på något sätt som kommunicerande kärl. Bo Nilsson kallar bilderna för holistiska. Tillverkade med dator, den första datorgrafiken. På 90-talet skrev de ut egen datorgrafik med samma hållbarhet som tryckta grafiska blad. Nu nådde de en av sina drömmar men slutade göra stora upplagor. Den nya datorgrafiken trycktes i upplagor om 35 ex och de printades på fint grafikpapper.
 
I några verk från deras sista verksamma år lämnar de datorkonsten till förmån för bilder med en annan uppbyggnad. En mer modernistiskt präglad konst som består av små inramade monokroma färgprover skapade de kompositioner som påminner rutnät.
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator
 
Verkförteckning
Datakonstens pionjärer
BECK & JUNG
Holger Bäckström (1939 – 1997) och Bo Ljungberg (1939 – 2007)
Uppsala konstmuseum 2009
 
1960-talet
De två barndomsvännerna Holger Bäckström och Bo Ljungberg var tidigt intresserade av konst. Holger Bäckström utbildade sig på Konstfacksskolan i Stockholm och träffade där sin blivande fru, Barbro Bäckström. Bo Ljungberg utbildade sig inom byggnadsteknik och matematik.
1965 återförenades de i barndomsstaden Lund och inledde ett livslångt samarbete. Holger Bäckström var konstnären och Bo Ljungberg var teknikern som kompletterade varandra med sitt nyskapande inom bild, form och teknik. De etablerade sitt produktionsnamn Beck & Jung med dess antydan om ett modernt sätt att samarbeta där den egna individualiteten upplöses och en antydan om ett varumärke som vid en reklambyrå eller ett arkitektkontor.  Deras arbetsmetoder och produktioner var nyskapande och gränsöverskridande.
 
BILDALFABETET 1966
Syftet var att skapa ett globalt bildalfabete som kan förstås av alla människor. Bildalfabetet blev deras första stora genombrott och utgångspunkten för deras produktioner under lång tid.
Ett modulsystem för bildbyggande bestående av 11 grundformer där alla former och varianter är möjliga att kombinera med varandra. Nästan alla varianter blir föreställande bilder; hund med boll, anka med ägg, hus, hjärta eller ansikte.
GIROCUBES
En tredimensionell utveckling av bildalfabetet som kan användas för att skapa en oändlig mängd olika formationer.
En låda med nio skulpturala former i aluminium. Handgjutna, handslipade och handpolerade. Multipel i 700 exemplar.
Bildalfabetet var komplicerat utvecklingesarbetet med en konst baserad på avancerad teknologi tog sin början.
Datakonstbegreppet lanserades på 1960-talet och man räknar året 1965 som det är då datakonsten gjorde sitt egentliga genombrott. Den tyske matematikern Georg Ness visade en samling databilder på ett galleri i Stuttgart. Samma år visades datakonst på en utställning i New York. Utställare var i första hand matematiker och tekniker, inte konstnärer som Beck & Jung. De hör till en liten grupp i världen som var konstnärer som sökte nya vägar via datortekniken.
 
Beck & Jung hade förhoppningar om att datorerna skulle kunna föra deras arbete med bildalfabetet framåt. De samarbetade med IBM i Malmö för att överföra bildalfabetet i digital form. Resultatet blev ett oändligt antal kombinationer av ettor och nollor som datorn skrev ut med en enkel radskrivare. Drömmen om en konst som var skapad direkt av datorn och som kunde tryckas ut från datorns skrivare var ännu en omöjlighet. Men bildalfabetets oändliga variationer av bilder gav oanade möjligheter. Bilderna som skapades i datorn fick överföras till andra medier och Holger Bäckström målade dem vid den här tiden som målningar eller grafiska blad.
 
ULTIMA
Askfat som bygger på en tredimensionell tillämpning av bildalfabetet. Beck & Jungs mest framgångsrika produkt i ett försök att förena konst och design.
 
FELIXSNURRAN 1968
Tillkom efter en utställning på Företaget Felix personalmatsal då konstklubben beställde en upplaga om 60 exemplar. Felixsnurran blev deras mest omskrivna och uppskattade objekt från 60-talet. Felixsnurran utvecklades för offentliga miljöer i stor skala och uppfördes på skilda platser.
35 variabla plattor med silk screentryck på båda sidor. 34 359 738 368 möjliga variationer.
 
SJUTTIOTALET
1972 började Beck & Jung göra databilder på den nya färgplottern som utvecklats på Lunds Universitet. De ställdes ut första gången på Arkivmuseet i Lund. Bilderna utgick från bildalfabetet och trycktes som serigrafier. Nu började Beck & Jung att även trycka på plexiglas.
Under 70-talet fick de sitt genombrott inom den offentliga konsten och utförde mer än 50 offentliga utsmyckningar. En av de mest omtalade var HEJ PATIENT (1973) på Huddinge sjukhus, den uppmätte 4 x 12 meter och var ytterligare en tillämning av bildalfabetet utförd i brännlackerad aluminium.
1977 utvecklade Beck & Jung en ny teknik och bildvärld genom Airbrush-tekniken. Bakgrunderna antydde antingen himmel eller stenvägg och i förgrunden placerades avvikande föremål som påminde om spelpjäser eller arkaiserande artefakter från antiken eller förantiken. De fantasieggande spelpjäserna ur serien SPACE GAMES utfördes även som objekt i koppar, aluminium och gummi.
 
ÅTTIOTALET
CHROMOCUBES
1980 inleddes arbetet med projekt Chromocubes som kom att bli lika betydelsefullt som arbetet med bildalfabetet. I samarbete med forskare på Lund universitet programmerades en dator att framställa en bild av en tredimensionell färgkub. Den datoriserade färgkuben består av 17x17x17 enheter, d v s 491 kuber som var och en har sin egen nyans.  1981 visade Beck & Jung sina Chromocubes på Pratt Institute i New York. Lunds universitet utvecklade samtidigt bläckstråleskrivaren The Color Ink Jet Plotter som kunde skriva ut färgerna perfekt. Det gick ändå inte att skriva ut beständiga bilder. Beck & Jung fortsatte att föra över sina bilder till andra medier, framförallt silkscreen och litografi.
Beck & Jung gjorde konstbilder av kuben med oändligt antal olika visuella utsnitt ur den. antalet variationsmöjligheter är 24 919.
 
NITTIOTALET
Bildspråket fick nya influenser. Grafiska mönster blandas med mindre ordnade element. Kultursfärer som Asien och Afrika gör avtryck. Bilderna är nu helt tillverkade med dator och skrivare. Nu gör Beck & Jung deras första genuina datorgrafik med samma hållbarhet som tryckta grafiska blad. Den nya datorgrafiken trycktes i små upplagor om 35 exemplar och på mycket fint grafikpapper.
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator

Alberto Frigo

Recordings of a Life

Uppsala konstmuseum
 
Vad är egentligen ett liv? Ett medvetande? Spåren och minnet av en människas existens? Ingen kan till fullo veta. Konstnären Alberto Frigo har predestinerat resten av sitt liv åt att dokumentera sin vardag, sina tankar och sina drömmar under hela sin yrkesverksamma period, till sitt sextionde levnadsår. Fram till dess kommer talet sex att vara betydelsefullt. Allt material i hans arkiv och kommande presentationer ska vara delbart med sex. Det har gått sex år sedan han påbörjade sitt projekt och vart sjätte år kommer han att visa sitt material på den plats på jorden där han befinner sig just då. De senaste åren, till helt nyligen, har han bott i Uppsala med sin familj.
Materialet finns i sex digitala arkiv. Fotoarkivet innehåller dokument som visar alla föremål som han tagit i med sin högra hand presenterade månad för månad och år för år. Filmarkivet är uppbyggt av små filmsnuttar från alla offentliga platser han har besökt i sin vardag och under resor de senaste sex åren i kronologisk ordning. Ytterligare impulser och intryck som han utsätts för finns i arkivet med notskrifter innehållande noter till all musik han hört och som han kan minnas. Till detta kommer drömarkivet som innehåller alla hans drömmar nedtecknade på engelska, arkivet innehåller f n över ettusen drömmar. Han har tränat sig i att minnas sina drömmar och han säger att nu för tiden kan han minnas upp till tolv drömmar per natt. Han kan spåra hur viktiga händelser ur livet, som att flytta från ursprungslandet Italien till Sverige och som att få barn påverkat drömmarnas innehåll. Därpå följer ett arkiv över dagdrömmar. Dessa har han tecknat i ett litet skissblocksformat.  Det är enkla linjeteckningar, avslöjande hans hemligaste tankar, i ett bildspråk som närmast påminner om Franco Leidis tortyrliknande teckningar.  I ljudarkivet hör vi hans egen röst som återberättar vad han tänker under skogspromenader som är längre än tolv minuter.
Allt detta väcker oerhört många frågor på psykologiska, filosofiska, konstnärliga, etnologiska m fl nivåer. Är det möjligt att beskriva ett liv i form av dokument? Vilken påverkan har det vardagliga på en människa? Vad säger det om någons existens? Alla föremål han tagit i kan förstås analyseras etnologiskt, tidstypiskt, kulturellt, klassmässigt o s v. Likaså berättar filmerna om platser, tider, miljöer där han vistas och notskriftsarkivet om kulturell påverkan genom musik från hans tid och tillfälliga kultur.  Har dessa yttre faktorer påverkan på hans egna tankar, dagdrömmar och drömmar? Eller påverkas hans medvetande och undermedvetna av projektet? Vad kommer detta material till syvende och sist, efter 36 år, att betyda? Hur kommer projektet att påverka hans liv och livskvalitet?
Här väcks även frågor om återberättandets natur. Hur nära musiken kommer egentligen notskriften? Hur förstå upplevelsen av en dröm när den transkriberats till narrativ text?  Översättningar, tolkningar, minnesbilder lägger sig som raster över själva livet och erfarandet. Nya intryck adderas till tidigare livserfarenheter. 
 
Denna bok innehåller analyserande texter av professorer och initierade skribenter från olika länder och med skilda perspektiv. Sex skribenter har skrivit om varsitt av de sex arkiven. Här adderas analyser och tolkningar av Alberto Frigos verk. Texterna bygger på konsthistoriska jämförelser med t ex den japanska konceptkonstnären On Kawara som redan på 60-talet skapade verk som kan ses som föregångare till Facebook och Twitter. I t ex verket ”I am still alive” skickade On Kawara telegram till sina vänner runt om i världen med meddelandet ”I am still alive”. Han visade små bekräftelser på att han lever och gör något med sitt liv.  Vi finner även teorier om drömmar och paralleller till surrealisterna vars vision var att kunna fotografera en människas drömmar. Andra tar fasta på performancekonst och Bodyart och analyserar Alberto Frigos användande av sin egen kropp och sitt medvetande ur konstvetenskaplig synvinkel.  Konstnärer har under en längre tid intresserat sig för att använda sig själva, sina kroppar, liv och existenser som objekt och material i konsten. Alberto Frigo adderar det långa tidsperspektivet och det närmast martyrliknande offret som han gör för sin konst till andra konstnärers verk.
Det är med stolthet som Uppsala konstmuseum presenterar utställningen och boken Recordings of a Life som del ett av sex.
 
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef
Uppsala september 2009

Alberto Frigo - Recordings of a Life

Allmänt Kommentera

Alberto Frigo

Recordings of a Life

Uppsala konstmuseum
 
Vad är egentligen ett liv? Ett medvetande? Spåren och minnet av en människas existens? Ingen kan till fullo veta. Konstnären Alberto Frigo har predestinerat resten av sitt liv åt att dokumentera sin vardag, sina tankar och sina drömmar under hela sin yrkesverksamma period, till sitt sextionde levnadsår. Fram till dess kommer talet sex att vara betydelsefullt. Allt material i hans arkiv och kommande presentationer ska vara delbart med sex. Det har gått sex år sedan han påbörjade sitt projekt och vart sjätte år kommer han att visa sitt material på den plats på jorden där han befinner sig just då. De senaste åren, till helt nyligen, har han bott i Uppsala med sin familj.
Materialet finns i sex digitala arkiv. Fotoarkivet innehåller dokument som visar alla föremål som han tagit i med sin högra hand presenterade månad för månad och år för år. Filmarkivet är uppbyggt av små filmsnuttar från alla offentliga platser han har besökt i sin vardag och under resor de senaste sex åren i kronologisk ordning. Ytterligare impulser och intryck som han utsätts för finns i arkivet med notskrifter innehållande noter till all musik han hört och som han kan minnas. Till detta kommer drömarkivet som innehåller alla hans drömmar nedtecknade på engelska, arkivet innehåller f n över ettusen drömmar. Han har tränat sig i att minnas sina drömmar och han säger att nu för tiden kan han minnas upp till tolv drömmar per natt. Han kan spåra hur viktiga händelser ur livet, som att flytta från ursprungslandet Italien till Sverige och som att få barn påverkat drömmarnas innehåll. Därpå följer ett arkiv över dagdrömmar. Dessa har han tecknat i ett litet skissblocksformat.  Det är enkla linjeteckningar, avslöjande hans hemligaste tankar, i ett bildspråk som närmast påminner om Franco Leidis tortyrliknande teckningar.  I ljudarkivet hör vi hans egen röst som återberättar vad han tänker under skogspromenader som är längre än tolv minuter.
Allt detta väcker oerhört många frågor på psykologiska, filosofiska, konstnärliga, etnologiska m fl nivåer. Är det möjligt att beskriva ett liv i form av dokument? Vilken påverkan har det vardagliga på en människa? Vad säger det om någons existens? Alla föremål han tagit i kan förstås analyseras etnologiskt, tidstypiskt, kulturellt, klassmässigt o s v. Likaså berättar filmerna om platser, tider, miljöer där han vistas och notskriftsarkivet om kulturell påverkan genom musik från hans tid och tillfälliga kultur.  Har dessa yttre faktorer påverkan på hans egna tankar, dagdrömmar och drömmar? Eller påverkas hans medvetande och undermedvetna av projektet? Vad kommer detta material till syvende och sist, efter 36 år, att betyda? Hur kommer projektet att påverka hans liv och livskvalitet?
Här väcks även frågor om återberättandets natur. Hur nära musiken kommer egentligen notskriften? Hur förstå upplevelsen av en dröm när den transkriberats till narrativ text?  Översättningar, tolkningar, minnesbilder lägger sig som raster över själva livet och erfarandet. Nya intryck adderas till tidigare livserfarenheter. 
 
Denna bok innehåller analyserande texter av professorer och initierade skribenter från olika länder och med skilda perspektiv. Sex skribenter har skrivit om varsitt av de sex arkiven. Här adderas analyser och tolkningar av Alberto Frigos verk. Texterna bygger på konsthistoriska jämförelser med t ex den japanska konceptkonstnären On Kawara som redan på 60-talet skapade verk som kan ses som föregångare till Facebook och Twitter. I t ex verket ”I am still alive” skickade On Kawara telegram till sina vänner runt om i världen med meddelandet ”I am still alive”. Han visade små bekräftelser på att han lever och gör något med sitt liv.  Vi finner även teorier om drömmar och paralleller till surrealisterna vars vision var att kunna fotografera en människas drömmar. Andra tar fasta på performancekonst och Bodyart och analyserar Alberto Frigos användande av sin egen kropp och sitt medvetande ur konstvetenskaplig synvinkel.  Konstnärer har under en längre tid intresserat sig för att använda sig själva, sina kroppar, liv och existenser som objekt och material i konsten. Alberto Frigo adderar det långa tidsperspektivet och det närmast martyrliknande offret som han gör för sin konst till andra konstnärers verk.
Det är med stolthet som Uppsala konstmuseum presenterar utställningen och boken Recordings of a Life som del ett av sex.
 
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef
Uppsala september 2009

 


Per Kesselmar

Full View

Uppsala konstmuseum 2009
 
Först ser man nästan ingenting. Rum efter rum visar sig i ett lätt dis, ett jämnt ljusdunkel, där man efter en stund urskiljer två- och tredimensionella målningar. De förefaller vara monokroma hinnor av vitt på svart botten i långa format. Vid första anblicken är det svårt att urskilja var målningarna har sin början och slut; plana plåtar, utskjutande plan, stående kvadrater, utskurna ytor och framskjutna partier skapar en vag osäkerhet kring vad som är yta eller tomrum, plan eller en form, förgrund eller bakgrund.
 
Per Kesselmars målningar är uttryck för ett avancerat måleri som utmanar och demaskerar dess innersta väsen. Till sin form och till sitt utseende är måleriet ”minimalt”, utan åthävor och stora gester. Det är inte att förväxla med minimalism, en konsthistorisk och modernistisk epok med dogmatiska förtecken för att proklamera konstverkets autonomi. Per Kesselmars verk är ytterst kontextuella och relationella, de gränsar snarare till romantik och stämningsmåleri. De handlar mer om betraktaren och betraktarens förmåga att frammana diffusa fenomen än om objektet.
 
Var uppstår målningen? Verken liknar tomma projektionsdukar där själva filmen saknas. I all stillsamhet växer måleriet fram, det ”framkallas” genom vår egen perception, genom ljusreflektioner, återsken, ytornas brott och brytningar, kontraster och diffusioner, ljussättningen, väggfärgen, målningarna intill och konstnärens finkänsliga laborerande med färgens och ytans yttersta gränser. Målningen uppstår på näthinnan i intim samverkan, i ett pågående samtal, mellan betraktare och verk.
 
J W von Goethe åtskilde i sitt ”Utkast till en färglära” (1790 – 1807) tre sorters färgfenomen; fysiska, fysiologiska och kemiska. Färgen som visar sig på näthinnan är främst framkallad av de fysiologiska färgernas magi.
                     
För att vi ska förstå dess[ färgernas] särart, så krävs det, att vi närmar oss den med största öppenhet och mångsidighet. Det kräver vår sinnesglädje, vår skönhetslängtan, fantasi, intuitiva känsla, inlevelseförmåga och strävan efter delaktighet. Ur förord av Arne Klingborg och Pehr Sällström till Goethes färglära (Kosmos förlag 1979).
 
Goethe utforskade och experimenterade med seendet, färgerna och ljuset och beskrev bland annat ”hur lätt färgerna uppstår”, hur ögats känslighet för ljus på ett ögonblick kunde åstadkomma ett färgspel. Han beskrev hur dessa fenomen blev starkare ju mer dämpat ljuset var och hur t ex skymningsljuset påverkade ögat så att det blev mer ”utvilat och mottagligt”.
 
”Sent om kvällen den 19:e juni 1799 gick jag av och an i trädgården med en vän. Skymningen höll just på att gå över i klar natt. Vi såg då tydligt något som liknade lågor, som visade sig i närheten av blommorna på den orientaliska vallmon, vars blommor utmärker sig för sin mycket mäktigt röda färg. Vi ställde oss framför blommorna, såg uppmärksamt på dem, men kunde då inte längre se något särskilt, tills det slutligen lyckades oss att efter mycket vandrande fram och tillbaka, varvid vi såg det hela från sidan, få denna syn upprepad så många gånger vi ville. Det visade sig att det var ett fysiologiskt färgfenomen…
 
Per Kesselmars målningar är både lågmälda och uppfordrande. De kräver vår uppmärksamhet, känslighet och vår tid. De blir då synliga som en magisk eller en annan slags natur. Vi blir medvetna om deras dimensioner. Paul Cézanne ville verka som en ”seendets Noaks ark” och rädda den sebara världen (Peter Cornell, Saker, 1993). Han beskrev måleriet som en mötesplats mellan naturtillståndets kaos och varseblivningens organisering. Han eftersträvade en förtätning och förtydligande av det han avbildade för att beskriva och förstå dess väsen. Per Kesselmar använder sig både av förtätning och av upplösning, verken är rena och tydliga objekt lika väl som sublima målningar på vår näthinna. Han har därmed släppt all kontroll över sina verk, de uppstår när vi vill och förmår se dem. Här kan man ana romantikens tankar och tilltro till den skapande människans möjlighet att skapa egna inre bilder.
 
Varje målning som man möter, eller ingår samtal med, i utställningen föder nästa målning. Efter en stund blir perceptionen så pass uppmärksam och medskapande att även rummet, snickerierna och golvspringorna blir oväntade projektionsytor. Man ser då djupare och i flera dimensioner.
 
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator

Per Kesselmar - Full View

Allmänt Kommentera

 


Per Kesselmar

Full View

Uppsala konstmuseum 2009
 
Först ser man nästan ingenting. Rum efter rum visar sig i ett lätt dis, ett jämnt ljusdunkel, där man efter en stund urskiljer två- och tredimensionella målningar. De förefaller vara monokroma hinnor av vitt på svart botten i långa format. Vid första anblicken är det svårt att urskilja var målningarna har sin början och slut; plana plåtar, utskjutande plan, stående kvadrater, utskurna ytor och framskjutna partier skapar en vag osäkerhet kring vad som är yta eller tomrum, plan eller en form, förgrund eller bakgrund.
 
Per Kesselmars målningar är uttryck för ett avancerat måleri som utmanar och demaskerar dess innersta väsen. Till sin form och till sitt utseende är måleriet ”minimalt”, utan åthävor och stora gester. Det är inte att förväxla med minimalism, en konsthistorisk och modernistisk epok med dogmatiska förtecken för att proklamera konstverkets autonomi. Per Kesselmars verk är ytterst kontextuella och relationella, de gränsar snarare till romantik och stämningsmåleri. De handlar mer om betraktaren och betraktarens förmåga att frammana diffusa fenomen än om objektet.
 
Var uppstår målningen? Verken liknar tomma projektionsdukar där själva filmen saknas. I all stillsamhet växer måleriet fram, det ”framkallas” genom vår egen perception, genom ljusreflektioner, återsken, ytornas brott och brytningar, kontraster och diffusioner, ljussättningen, väggfärgen, målningarna intill och konstnärens finkänsliga laborerande med färgens och ytans yttersta gränser. Målningen uppstår på näthinnan i intim samverkan, i ett pågående samtal, mellan betraktare och verk.
 
J W von Goethe åtskilde i sitt ”Utkast till en färglära” (1790 – 1807) tre sorters färgfenomen; fysiska, fysiologiska och kemiska. Färgen som visar sig på näthinnan är främst framkallad av de fysiologiska färgernas magi.
                     
För att vi ska förstå dess[ färgernas] särart, så krävs det, att vi närmar oss den med största öppenhet och mångsidighet. Det kräver vår sinnesglädje, vår skönhetslängtan, fantasi, intuitiva känsla, inlevelseförmåga och strävan efter delaktighet. Ur förord av Arne Klingborg och Pehr Sällström till Goethes färglära (Kosmos förlag 1979).
 
Goethe utforskade och experimenterade med seendet, färgerna och ljuset och beskrev bland annat ”hur lätt färgerna uppstår”, hur ögats känslighet för ljus på ett ögonblick kunde åstadkomma ett färgspel. Han beskrev hur dessa fenomen blev starkare ju mer dämpat ljuset var och hur t ex skymningsljuset påverkade ögat så att det blev mer ”utvilat och mottagligt”.
 
”Sent om kvällen den 19:e juni 1799 gick jag av och an i trädgården med en vän. Skymningen höll just på att gå över i klar natt. Vi såg då tydligt något som liknade lågor, som visade sig i närheten av blommorna på den orientaliska vallmon, vars blommor utmärker sig för sin mycket mäktigt röda färg. Vi ställde oss framför blommorna, såg uppmärksamt på dem, men kunde då inte längre se något särskilt, tills det slutligen lyckades oss att efter mycket vandrande fram och tillbaka, varvid vi såg det hela från sidan, få denna syn upprepad så många gånger vi ville. Det visade sig att det var ett fysiologiskt färgfenomen…
 
Per Kesselmars målningar är både lågmälda och uppfordrande. De kräver vår uppmärksamhet, känslighet och vår tid. De blir då synliga som en magisk eller en annan slags natur. Vi blir medvetna om deras dimensioner. Paul Cézanne ville verka som en ”seendets Noaks ark” och rädda den sebara världen (Peter Cornell, Saker, 1993). Han beskrev måleriet som en mötesplats mellan naturtillståndets kaos och varseblivningens organisering. Han eftersträvade en förtätning och förtydligande av det han avbildade för att beskriva och förstå dess väsen. Per Kesselmar använder sig både av förtätning och av upplösning, verken är rena och tydliga objekt lika väl som sublima målningar på vår näthinna. Han har därmed släppt all kontroll över sina verk, de uppstår när vi vill och förmår se dem. Här kan man ana romantikens tankar och tilltro till den skapande människans möjlighet att skapa egna inre bilder.
 
Varje målning som man möter, eller ingår samtal med, i utställningen föder nästa målning. Efter en stund blir perceptionen så pass uppmärksam och medskapande att även rummet, snickerierna och golvspringorna blir oväntade projektionsytor. Man ser då djupare och i flera dimensioner.
 
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator