Bigert & Bergström Alla talar om vädret men ingen gör något åt det


Bigert & Bergström

Alla talar om vädret men ingen gör något åt det 

 Uppsala konstmuseum 2007
 
Lördagen den 2 juni öppnar Uppsala konstmuseum utställningen ”Alla talar om vädret men ingen gör något åt det” av konstnärerna Bigert & Bergström. Utställningen innehåller installationer och videoverk där konstnärerna undersöker och problematiserar väder- och klimatforskningens teknologi och ”mytologi”. I det allra senaste videoverket ”If You Don’t Like the Weather Change It” har de utforskat myter om att det finns nationer och makter som kan påverka vädret för egen vinning: militärt, ekonomiskt, politiskt etc. Utställningen har vernissage kl 11-17 och invigs kl 15.00 av meteorolog Per Holmgren och museichef Elisabeth Fagerstedt. Konstnärerna närvarar under vernissagedagen. Utställningen pågår till och med den 26 augusti 2007.
 
Pressvisning: fredagen den 1 juni 2007 

Alla talar om klimatförändringar. Somliga tror att vi aldrig kommer att ha det så bra som vi har det just nu. Framtidsprofetior ser dystra ut och många talar om reella hot mot vår livsmiljö. Frågan är: Kan människan överleva? Can Man Survive? var namnet på en utställning som visades på Naturhistoriska museet i New York 1969. I entrén möttes besökarna av ett poem av Thoedore Roosevelt; NatureThere are no words that can tell the hidden spirit of the Wilderness, that can reveal its mystery to melancholy and its charm. En neonskylt upplyste besökarna om att You never had it so good. Frågor om mänsklighetens och det moderna samhällets skuld var lika aktuella då som nu, teknologi ställdes emot ”naturlighet” och emot det naturliga som ett system vars regler och lagbundenheter befinner sig bortom det mänskliga, som en idévärld ouppnåelig för människan.
 
Vi talar ofta och gärna om väder. Väder talas om som en yttre pålaga, ett villkor och förutsättning som har stor inverkan på våra liv men som vi omöjligt kan göra någonting åt. Det finns bara där. Vädret och de geografiska skillnaderna över jordklotet är vårt gemensamma öde.
 
Bigert & Bergströms utställning Alla talar om vädret men ingen gör något åt det spänner över flera fält inom väder- och klimatforskningens teknologi och ”mytologi”. Man kan se konstnärernas arbete som en forskning eller upptäcktsresa likväl som ett mimetiskt manér, de nöjer sig inte med att ta reda på vad som pågår i forskarvärlden, de utför också egna empiriska experiment, som metahandlingar som liknar och härmar de som utförs i forskningens tjänst.
 
Videoverket If You Don't Like The Weather Change It (Om du inte tycker om vädret ändra det) har tillkommit som ett utforskande av myter om att det finns nationer och makter som kan påverka vädret för egen vinning; militärt, ekonomiskt, politiskt etc. Konstnärerna har följt och sökt upp forskning och piloter som har som uppgift att förbättra/förändra vädret genom ”cloud seeding”, molnsådd. Det visar sig att ”cloud seeding” är en ingenjörskonst sedan åtminstone andra världskriget och att konspirationsteorier florerat sedan dess. Ronald Jones text On the Weather i utställningskatalogen tillför Bigert och Bergströms undersökning historiska och avslöjande fakta om konsten att styra över vädret som militära aktioner. 1954 publicerades ett dekret i Washington med riktlinjer för väderkontroll, Rules to follow in cloud engineering, där även moraliska dilemman formulerades: In cloud engineering you do not “create rain” – you do not “destroy clouds” – briefly, you are not playing God. What you do is solely helping nature on its natural course.
 
Arbetet med videoverket If You Don't Like The Weather Change It får sitt klimax när konstnärerna själva anlitar en pilot och bombar ett moln med kolsyreis på en plats i Sverige.
 
Videoverket Biosfär III bygger på en performance utförd av Bigert och Bergström i Oslo år 1990. Aktionen är i sig en iscensättning av verklighetens Biosfär II, ett experiment i Arizona där åtta forskare bosatte sig i en växthusliknande miljö under två år. Experimentet syftade till att utröna om det är möjligt att artificiellt framställa ekosystem och självgenererande klimat som livsdugliga miljöer åt människor. Projektet har beskrivits som det största utopiska överlevnadsexperimentet i nutid. Videoverket Biosfär III är en kommentar till den underliggande utopin och tar fasta på själva handlingen – att vara i växthuset, att röra sig i klimatanpassade dräkter, att iaktta miljöns påverkan på materia och växtlighet o s v. Verket har en poetisk botten med inslag av Science Fiction. Verket har en underliggande ton av en kommentar till det teatraliska i Biosfär II-projektet där det tycktes vara minst lika viktigt att experimentet visades upp, som ett skådespel, för en publik som att det överhuvudtaget genomfördes.
 
Ångkammaren är en del av den stora installationen Klimatkamrarna som visades på världsutställningen i Sevilla år 1993 och därefter visades under en utställningsturné i de nordiska länderna åren 1994-1995. I de separerade kamrarna hade Bigert och Bergström framställt artificiella klimat. Där fanns en kammare för värme, en för kyla, en för ljus, en för vind och en för ånga och besökarna gick igenom en kammare i taget. Ångkammareninnehåller en skulpterad noshörning som producerar sitt eget klimat. Miljön är manipulerad för att skapa ett effektivt ekosystem och det förgör också sakta men säkert sig självt.
 
Skulpturgruppen Inverted Space Molecules är en installation med fotografier från en väderstation som drivs av SMHI, från isbrytaren Oden och från ett bubbelväxthus i Cornwall samt stillbilder från filmen If You Don't Like The Weather Change It. Bigert & Bergström vrider och vänder på perspektivet så att bilderna visas i form av ett inverterat panorama i skulpturala globformationer. Skulpturerna är sammanfogade i form av molekylliknande kluster. Betraktarperspektivet pendlar mellan å ena sidan storskaliga vinklar i himmelsvida perspektiv och å andra sidan mycket detaljerade mikroformat, ibland redovisas varje vrå i den fotograferade miljön, en form av överinformation, redundans, som ännu inte sorterats i en pågående forskningsprocess. Klustren bildar i sin tur tre tematiska anhopningar i rummet vilka också är benämnda som underrubriker i verket: Weather Station, Expedition och EDEN.
 
Det är med stolthet som Uppsala konstmuseum medverkar i Bigert & Bergströms utställning Alla talar om vädret men ingen gör något åt det. Konstnärerna lyfter fram angelägna frågor som visar att vår samtid kanske också utgör en brytningstid. Väder- och klimatteman är inte längre frågor om trosföreställningar och fatalism utan är också fält för såväl manipulation som överlevnadsexperiment. Bigert & Bergström arbetar medvetandegörande och använder både humor och avslöjande fakta i en innovativ konstnärlig kontext.
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator
Uppsala konstmuseum

Bigert & Bergström - Alla talar om vädret men ingen gör något åt det

Allmänt Kommentera

Bigert & Bergström Alla talar om vädret men ingen gör något åt det


Bigert & Bergström

Alla talar om vädret men ingen gör något åt det 

 Uppsala konstmuseum 2007
 
Lördagen den 2 juni öppnar Uppsala konstmuseum utställningen ”Alla talar om vädret men ingen gör något åt det” av konstnärerna Bigert & Bergström. Utställningen innehåller installationer och videoverk där konstnärerna undersöker och problematiserar väder- och klimatforskningens teknologi och ”mytologi”. I det allra senaste videoverket ”If You Don’t Like the Weather Change It” har de utforskat myter om att det finns nationer och makter som kan påverka vädret för egen vinning: militärt, ekonomiskt, politiskt etc. Utställningen har vernissage kl 11-17 och invigs kl 15.00 av meteorolog Per Holmgren och museichef Elisabeth Fagerstedt. Konstnärerna närvarar under vernissagedagen. Utställningen pågår till och med den 26 augusti 2007.
 
Pressvisning: fredagen den 1 juni 2007 

Alla talar om klimatförändringar. Somliga tror att vi aldrig kommer att ha det så bra som vi har det just nu. Framtidsprofetior ser dystra ut och många talar om reella hot mot vår livsmiljö. Frågan är: Kan människan överleva? Can Man Survive? var namnet på en utställning som visades på Naturhistoriska museet i New York 1969. I entrén möttes besökarna av ett poem av Thoedore Roosevelt; NatureThere are no words that can tell the hidden spirit of the Wilderness, that can reveal its mystery to melancholy and its charm. En neonskylt upplyste besökarna om att You never had it so good. Frågor om mänsklighetens och det moderna samhällets skuld var lika aktuella då som nu, teknologi ställdes emot ”naturlighet” och emot det naturliga som ett system vars regler och lagbundenheter befinner sig bortom det mänskliga, som en idévärld ouppnåelig för människan.
 
Vi talar ofta och gärna om väder. Väder talas om som en yttre pålaga, ett villkor och förutsättning som har stor inverkan på våra liv men som vi omöjligt kan göra någonting åt. Det finns bara där. Vädret och de geografiska skillnaderna över jordklotet är vårt gemensamma öde.
 
Bigert & Bergströms utställning Alla talar om vädret men ingen gör något åt det spänner över flera fält inom väder- och klimatforskningens teknologi och ”mytologi”. Man kan se konstnärernas arbete som en forskning eller upptäcktsresa likväl som ett mimetiskt manér, de nöjer sig inte med att ta reda på vad som pågår i forskarvärlden, de utför också egna empiriska experiment, som metahandlingar som liknar och härmar de som utförs i forskningens tjänst.
 
Videoverket If You Don't Like The Weather Change It (Om du inte tycker om vädret ändra det) har tillkommit som ett utforskande av myter om att det finns nationer och makter som kan påverka vädret för egen vinning; militärt, ekonomiskt, politiskt etc. Konstnärerna har följt och sökt upp forskning och piloter som har som uppgift att förbättra/förändra vädret genom ”cloud seeding”, molnsådd. Det visar sig att ”cloud seeding” är en ingenjörskonst sedan åtminstone andra världskriget och att konspirationsteorier florerat sedan dess. Ronald Jones text On the Weather i utställningskatalogen tillför Bigert och Bergströms undersökning historiska och avslöjande fakta om konsten att styra över vädret som militära aktioner. 1954 publicerades ett dekret i Washington med riktlinjer för väderkontroll, Rules to follow in cloud engineering, där även moraliska dilemman formulerades: In cloud engineering you do not “create rain” – you do not “destroy clouds” – briefly, you are not playing God. What you do is solely helping nature on its natural course.
 
Arbetet med videoverket If You Don't Like The Weather Change It får sitt klimax när konstnärerna själva anlitar en pilot och bombar ett moln med kolsyreis på en plats i Sverige.
 
Videoverket Biosfär III bygger på en performance utförd av Bigert och Bergström i Oslo år 1990. Aktionen är i sig en iscensättning av verklighetens Biosfär II, ett experiment i Arizona där åtta forskare bosatte sig i en växthusliknande miljö under två år. Experimentet syftade till att utröna om det är möjligt att artificiellt framställa ekosystem och självgenererande klimat som livsdugliga miljöer åt människor. Projektet har beskrivits som det största utopiska överlevnadsexperimentet i nutid. Videoverket Biosfär III är en kommentar till den underliggande utopin och tar fasta på själva handlingen – att vara i växthuset, att röra sig i klimatanpassade dräkter, att iaktta miljöns påverkan på materia och växtlighet o s v. Verket har en poetisk botten med inslag av Science Fiction. Verket har en underliggande ton av en kommentar till det teatraliska i Biosfär II-projektet där det tycktes vara minst lika viktigt att experimentet visades upp, som ett skådespel, för en publik som att det överhuvudtaget genomfördes.
 
Ångkammaren är en del av den stora installationen Klimatkamrarna som visades på världsutställningen i Sevilla år 1993 och därefter visades under en utställningsturné i de nordiska länderna åren 1994-1995. I de separerade kamrarna hade Bigert och Bergström framställt artificiella klimat. Där fanns en kammare för värme, en för kyla, en för ljus, en för vind och en för ånga och besökarna gick igenom en kammare i taget. Ångkammareninnehåller en skulpterad noshörning som producerar sitt eget klimat. Miljön är manipulerad för att skapa ett effektivt ekosystem och det förgör också sakta men säkert sig självt.
 
Skulpturgruppen Inverted Space Molecules är en installation med fotografier från en väderstation som drivs av SMHI, från isbrytaren Oden och från ett bubbelväxthus i Cornwall samt stillbilder från filmen If You Don't Like The Weather Change It. Bigert & Bergström vrider och vänder på perspektivet så att bilderna visas i form av ett inverterat panorama i skulpturala globformationer. Skulpturerna är sammanfogade i form av molekylliknande kluster. Betraktarperspektivet pendlar mellan å ena sidan storskaliga vinklar i himmelsvida perspektiv och å andra sidan mycket detaljerade mikroformat, ibland redovisas varje vrå i den fotograferade miljön, en form av överinformation, redundans, som ännu inte sorterats i en pågående forskningsprocess. Klustren bildar i sin tur tre tematiska anhopningar i rummet vilka också är benämnda som underrubriker i verket: Weather Station, Expedition och EDEN.
 
Det är med stolthet som Uppsala konstmuseum medverkar i Bigert & Bergströms utställning Alla talar om vädret men ingen gör något åt det. Konstnärerna lyfter fram angelägna frågor som visar att vår samtid kanske också utgör en brytningstid. Väder- och klimatteman är inte längre frågor om trosföreställningar och fatalism utan är också fält för såväl manipulation som överlevnadsexperiment. Bigert & Bergström arbetar medvetandegörande och använder både humor och avslöjande fakta i en innovativ konstnärlig kontext.
 
ELISABETH FAGERSTEDT
Museichef/curator
Uppsala konstmuseum

LOVE ENQVIST DIGGERS AND DREAMERS


LOVE ENQVIST
DIGGERS AND DREAMERS
Intentional Communities in the new age
 
1 december 2007 – 27 januari 2008
 
UPPSALA KONSTMUSEUM
 
 
Utställningsåret 2007 bärs av en genomgående idé. Uppsala konstmuseum sätter ett särskilt fokus på konstnärlig forskning, utopisk eller ej, med hänsyftning till årets Linnéfirande. Det är med stolthet som museet nu presenterar en omfattande soloutställning med en ung konstnär vars konst är såväl djupt utforskande som innerligt berättande. Love Enqvist examinerades från konsthögskolan i Stockholm 2006 och har såväl under som efter sina utbildningar producerat verk och installationer vars idéinne­håll pendlar mellan science fiction, utopier, andlighet, mentala processer, sublimiteter och dess ytter­lighet i ett renodlat forskningsperspektiv med deskriptiva studier av reella fenomen i den verkliga världen. Till det sistnämnda hör inte minst projektet Diggers and Dreamers - Intentional Communities in the new age.
 
Diggers and Dreamers – Intentional Communities in the new age
Med den upptäcktsresandes blick har konstnären rest till en rad märkliga och ibland otillgängliga platser runt jorden. Hans intention har varit att dokumentera utopiska samhällen och livsformer. Han har fotograferat stadsliknande samhällen i form av landskapsbilder och närmiljöskildringar, han har filmat och intervjuat dess upphovsmän och –kvinnor, nedtecknat deras visioner, idéer, samhällskick och organisation, samt undersökt och bearbetat fysiska uttryck och formspråk från skilda platser. Projektet innefattar ännu existerande samhällen som grundades under perioden 1968 – 1975 och som uttryckt sina visioner i t ex arkitektur. Han har ställt sig en serie frågor av ren forskningskaraktär: Hur har platserna förändrats under de 30 – 40 år som gått, är de idag levande museer eller levande labora­torier, finns det ett utopiskt byggande och arkitektur?
 
Vi visar ett 150-tal fotografier i en serie och ett urval dokumentära filmer. De dokumenterade platserna är:
 
Arcosanti i USA – grundat av arkitekten Paolo Soleris som ett miniatyrsamhälle för att motverka gängse samhälls- och miljöproblem
Auroville, Indien – grundaren Mirra Alfassa har förverkligat sin vision om den universella staden
Christiania, Danmark – ”fristaden” som bildades genom en ockupation för att åstad­komma ett alternativt samhälle grundat på gemenskap och frihet
Valley of the Dawn, Brasilien – efter en uppenbarelse grundade den före detta lastbils­chauffören Tia Neiva samhället som ligger på sin nuvarande plats sedan 1969.
Eclectic City, Brasilien – grundaren Mestre Yokaanam (spiritist och stridspilot) uppförde en stad som världens centrum för den egna religionen
Open City of Ritoque, Chile – en stad uppbyggd av arkitektstuderande vid Catholic University of Santiago
General Anthroposophical Society, Dornach, Schweiz – grundades av Rudolf Steiner och utgör centrum för världens Antroposofer
Järna, Sverige – svenskt centrum för Antroposofi
Damanhur, Italien – grundat av Oberto Auraudi som en suverän stat med avsikt att skapa ett nytt folk
Riverside, Nya Zeeland – grundat som ett pacifistiskt och kooperativt samhälle
Tui, Nya Zeeland –  är ett växande och ungt community som funnits i 14 år och uppstod utifrån ett holistiskt möte där några bestämde sig för att köpa en bit mark.
 
Mängden fotografier påverkar naturligtvis våra tolkningar av dess innehåll. De presenteras förhållan­devis tätt och läses genom varandra. Vi lockas att söka såväl likheter och skillnader, som spår och associationsbanor, mellan de samhällen som konstnären valt ut. Love Enqvist har bl a funnit likheter i de estetiska uttrycken, han beskriver i sin text att ”arkitekturen bär ofta spår av ett modernistiskt form­språk med esoteriska symboler och hantverk som kan påminna om Arts and Craft-rörelsen”. Konstnä­rens utforskande av formspråket tar sig i uttryck i en serie nya skulpturer i utställningen.
 
Henry Soludde
Verket om Henry Soludde är en ny presentation av ett konstnärligt projekt som Love Enqvist arbetat med tidigare. Om utforskandet av utopiska och intentionella samhällen präglats av distans är dess mot­sats i närhet och i det personliga tilltalet i verket om Henry Soludde slående. Konstnärens far var nära vän med Henry Soludde under 1980-talet. Love Enqvist träffade honom igen år 2005. Hans far hade då berättat att Henry Soludde nu var ljudterapeut och hade tagit namnet Soludde efter den plats som han bodde på. I sitt kristalltempel på Soludden förvarade han sin jordsamling och han kunde själv tona in frekvensen från varje jordprov.
 
Senare då jag tonade in tonen för en byggnad som skulle ligga på den plats där vi sitter idag. Så fick den där tonen vibrera i mig ett antal år. Tonen fick en form. Formen av ett kristalltempel rättare sagt är det tre stycken sexsidiga kristallpyramider i en och samma byggnad.
 
Jag har alltså kommit underfund med att det är olika vibrationer i de olika jordarna. Varje land finns alltså intonat.
 
Men den vackraste tonen kommer så att säga till när man blandar ihop alla jordprover. Allt liv blir ju till slut jord. Givetvis är det ju inte accepterat från alla håll att någon människa från USA skulle ligga tillsammans med exempelvis en irakier. Min vision är att blanda jorden för att på­verka från denna kraftplats. Att överföra det som tänks och sägs här. Har vi blandat ihop alla jordprover och ingen har protesterat, ja den dagen har vi nog inga krig på jorden. HENRY SOLUDDE, 2005
 
 
Henry Soludde lämnade jordelivet i sitt utopia på Soludden och testamenterade platsen till (Mark Levengood). Love Enqvist visar verket om Henry Soludde i form av ett litet museum. Hans jordsam­ling ingår naturligtvis i museet.
 
Jonas och Frodo
Utställningen rör sig i ett gränsområde, på en glidande skala, mellan fiktion och verklighet. Starka utopier och drömmar uttrycks såväl fysiskt som imaginärt. Love Enqvists konstnärliga projekt kring Frodo, en hob i Tolkiens trilogi om Sagan om ringen, får pendeln att svänga ännu mer. Konstnären har besökt och dokumenterat platsen för inspelningarna av de tre filmerna, ett närmast sublimt landskap på Nya Zeeland. Han har även hittat en person som är en ofrivillig ”look-alike” av karaktären Frodo. Kopieranden av den fiktiva karaktären Frodo visas i form av en film och en serie teckningar. Fiktionen blir här ytterligare en av flera platser för utopier, arkitektoner och visionära förverkliganden.
 
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef

LOVE ENQVIST - DIGGERS AND DREAMERS

Allmänt Kommentera

LOVE ENQVIST DIGGERS AND DREAMERS


LOVE ENQVIST
DIGGERS AND DREAMERS
Intentional Communities in the new age
 
1 december 2007 – 27 januari 2008
 
UPPSALA KONSTMUSEUM
 
 
Utställningsåret 2007 bärs av en genomgående idé. Uppsala konstmuseum sätter ett särskilt fokus på konstnärlig forskning, utopisk eller ej, med hänsyftning till årets Linnéfirande. Det är med stolthet som museet nu presenterar en omfattande soloutställning med en ung konstnär vars konst är såväl djupt utforskande som innerligt berättande. Love Enqvist examinerades från konsthögskolan i Stockholm 2006 och har såväl under som efter sina utbildningar producerat verk och installationer vars idéinne­håll pendlar mellan science fiction, utopier, andlighet, mentala processer, sublimiteter och dess ytter­lighet i ett renodlat forskningsperspektiv med deskriptiva studier av reella fenomen i den verkliga världen. Till det sistnämnda hör inte minst projektet Diggers and Dreamers - Intentional Communities in the new age.
 
Diggers and Dreamers – Intentional Communities in the new age
Med den upptäcktsresandes blick har konstnären rest till en rad märkliga och ibland otillgängliga platser runt jorden. Hans intention har varit att dokumentera utopiska samhällen och livsformer. Han har fotograferat stadsliknande samhällen i form av landskapsbilder och närmiljöskildringar, han har filmat och intervjuat dess upphovsmän och –kvinnor, nedtecknat deras visioner, idéer, samhällskick och organisation, samt undersökt och bearbetat fysiska uttryck och formspråk från skilda platser. Projektet innefattar ännu existerande samhällen som grundades under perioden 1968 – 1975 och som uttryckt sina visioner i t ex arkitektur. Han har ställt sig en serie frågor av ren forskningskaraktär: Hur har platserna förändrats under de 30 – 40 år som gått, är de idag levande museer eller levande labora­torier, finns det ett utopiskt byggande och arkitektur?
 
Vi visar ett 150-tal fotografier i en serie och ett urval dokumentära filmer. De dokumenterade platserna är:
 
Arcosanti i USA – grundat av arkitekten Paolo Soleris som ett miniatyrsamhälle för att motverka gängse samhälls- och miljöproblem
Auroville, Indien – grundaren Mirra Alfassa har förverkligat sin vision om den universella staden
Christiania, Danmark – ”fristaden” som bildades genom en ockupation för att åstad­komma ett alternativt samhälle grundat på gemenskap och frihet
Valley of the Dawn, Brasilien – efter en uppenbarelse grundade den före detta lastbils­chauffören Tia Neiva samhället som ligger på sin nuvarande plats sedan 1969.
Eclectic City, Brasilien – grundaren Mestre Yokaanam (spiritist och stridspilot) uppförde en stad som världens centrum för den egna religionen
Open City of Ritoque, Chile – en stad uppbyggd av arkitektstuderande vid Catholic University of Santiago
General Anthroposophical Society, Dornach, Schweiz – grundades av Rudolf Steiner och utgör centrum för världens Antroposofer
Järna, Sverige – svenskt centrum för Antroposofi
Damanhur, Italien – grundat av Oberto Auraudi som en suverän stat med avsikt att skapa ett nytt folk
Riverside, Nya Zeeland – grundat som ett pacifistiskt och kooperativt samhälle
Tui, Nya Zeeland –  är ett växande och ungt community som funnits i 14 år och uppstod utifrån ett holistiskt möte där några bestämde sig för att köpa en bit mark.
 
Mängden fotografier påverkar naturligtvis våra tolkningar av dess innehåll. De presenteras förhållan­devis tätt och läses genom varandra. Vi lockas att söka såväl likheter och skillnader, som spår och associationsbanor, mellan de samhällen som konstnären valt ut. Love Enqvist har bl a funnit likheter i de estetiska uttrycken, han beskriver i sin text att ”arkitekturen bär ofta spår av ett modernistiskt form­språk med esoteriska symboler och hantverk som kan påminna om Arts and Craft-rörelsen”. Konstnä­rens utforskande av formspråket tar sig i uttryck i en serie nya skulpturer i utställningen.
 
Henry Soludde
Verket om Henry Soludde är en ny presentation av ett konstnärligt projekt som Love Enqvist arbetat med tidigare. Om utforskandet av utopiska och intentionella samhällen präglats av distans är dess mot­sats i närhet och i det personliga tilltalet i verket om Henry Soludde slående. Konstnärens far var nära vän med Henry Soludde under 1980-talet. Love Enqvist träffade honom igen år 2005. Hans far hade då berättat att Henry Soludde nu var ljudterapeut och hade tagit namnet Soludde efter den plats som han bodde på. I sitt kristalltempel på Soludden förvarade han sin jordsamling och han kunde själv tona in frekvensen från varje jordprov.
 
Senare då jag tonade in tonen för en byggnad som skulle ligga på den plats där vi sitter idag. Så fick den där tonen vibrera i mig ett antal år. Tonen fick en form. Formen av ett kristalltempel rättare sagt är det tre stycken sexsidiga kristallpyramider i en och samma byggnad.
 
Jag har alltså kommit underfund med att det är olika vibrationer i de olika jordarna. Varje land finns alltså intonat.
 
Men den vackraste tonen kommer så att säga till när man blandar ihop alla jordprover. Allt liv blir ju till slut jord. Givetvis är det ju inte accepterat från alla håll att någon människa från USA skulle ligga tillsammans med exempelvis en irakier. Min vision är att blanda jorden för att på­verka från denna kraftplats. Att överföra det som tänks och sägs här. Har vi blandat ihop alla jordprover och ingen har protesterat, ja den dagen har vi nog inga krig på jorden. HENRY SOLUDDE, 2005
 
 
Henry Soludde lämnade jordelivet i sitt utopia på Soludden och testamenterade platsen till (Mark Levengood). Love Enqvist visar verket om Henry Soludde i form av ett litet museum. Hans jordsam­ling ingår naturligtvis i museet.
 
Jonas och Frodo
Utställningen rör sig i ett gränsområde, på en glidande skala, mellan fiktion och verklighet. Starka utopier och drömmar uttrycks såväl fysiskt som imaginärt. Love Enqvists konstnärliga projekt kring Frodo, en hob i Tolkiens trilogi om Sagan om ringen, får pendeln att svänga ännu mer. Konstnären har besökt och dokumenterat platsen för inspelningarna av de tre filmerna, ett närmast sublimt landskap på Nya Zeeland. Han har även hittat en person som är en ofrivillig ”look-alike” av karaktären Frodo. Kopieranden av den fiktiva karaktären Frodo visas i form av en film och en serie teckningar. Fiktionen blir här ytterligare en av flera platser för utopier, arkitektoner och visionära förverkliganden.
 
 
Elisabeth Fagerstedt
Museichef

Roland Persson - Strange Fruits


UPPSALA KONSTMUSEUM
 
Roland Persson – Strange Fruits[1]
Silikonskulpturer på oväntade platser i byggnaden.
19 maj – 26 augusti
 
Roland Persson är skulptör med ett personligt och intimt förhållande till natur. Gärna natur som inte lyfts fram som vare sig vacker eller romantisk. Hans silikonskulpturer är avbildningar med nästintill realistiska ambitioner och hans naturavbildningar handlar om små, små företeelser i naturen som t ex höstens förruttnelse och förfall, om insekter och småkryp som landat på fönsterbrädan och om andra till synes oansenliga företeelser. Skulpturerna installeras på oväntade platser i byggnaden, som ett intrång eller som en okontrollerad utbredning av växtlighet. Att kontrollera naturen är ett kulturfenomen som här utmanas.
 
Att närma sig något genom att gjuta av det är ett omständligt sätt att förvandla en verklighet till en annan. Men denna dubbla inställning till realism är en förutsättning för mina berättelser. Jag vill få betraktaren att stiga in i eller komma nära annan värld. Jag använder mig av objekt eller bitar av natur som jag har ett speciellt förhållande till eller som jag har vuxit upp med. Det kan också handla om berättelser eller fantasier, laddade med något som berört mig personligt.
 
PRÄSTKRAGAR I ENTRÉN
Roland Persson använder ofta prästkragen som metafor. Den fungerar mycket väl. Den representerar både allvar och lek, kärlek och hat, en kittlande lek som de flesta av oss säkert har provat. Vi överlämnar åt slumpen att avgöra den kanske mest allvarliga frågan i våra liv; att älskas eller inte.
 
Foajén i Uppsala konstmuseum svämmar över av prästkragsskulpturer som slumpmässigt spridits ut. Det är fritt för var och en att använda dem, trampa på dem, städa undan dem över eller placera om dem.
 
Roland Persson benämner ibland sina avgjutningar ”tredimensionella fotografier”, de är direkta fysiska avtryck med realistiska anspråk. Slumpen är en avgörande faktor i skapandet av silikonskulpturerna och ett estetiskt uttryck i sig. Gjutrester i form av klumpar och vassa kanter sitter ofta kvar på skulpturerna och påminner om tillverkningsprocessen. Transformeringen från ting till avbildat ting redovisas tydligt.
 
Genom det direkta, fysiska avtrycket av föremålet liknar det andra indexikala tecken, som till exempel fotografier. Meningen i ett index är att dess innebörd inte så mycket är föremål för symbolisk tolkning som att det bygger på en slags likhetsprocess. Tolkningen handlar om igenkännande, som ett ting som visar sig i spökform under en ny slags hud. Som en dödsmask.
 
 
TRAPPHUSET
Trapphuset har invaderats av objekt, svampar och även vilda träd från exotiska platser som brer ut sig som en närmast ogräsartad växtlighet, som något närmast oönskat och marginaliserat. Att benämna en växtlighets utbredning som ogräsartad är främst frågan om en värdering. För att definiera en växt eller en svamp för den delen som o-gräs krävs en kulturell värderingsakt, ett dömande av en livsform som värdelös och irriterande. Ogräset finns bara där människan trampar sin kulturella stig genom naturen, det finns en nära relation mellan människa och ogräs. Skulpturerna avbildar därmed inte enbart något ogräsliknande utan också de känslor, den psykologi, moral och kultur som ingår i definitionen av denna, kanske oönskade, natur. Svamparna blir en konstruktion som inte alls liknar konst på vanligt sätt - den glider över till en kulturmetafor.
 
Det är logiskt att läsa in ett natur-kulturtema i Roland Perssons konst. Naturen som både nedbrytande och uppbyggande är kanske mer intressant för Roland Persson än själva växten som naturligt given. Här rör vi oss mellan lagringar av kultur. Dikotomin, d v s den traditionella uppdelningen av natur å ena sidan och kultur å den andra, är inte längre så självklar. Skulpturerna behandlas som naturföremål utan hierarkier eller värderingar. De har placerats noggrant för att kompositionen ska se så slumpmässig ut som möjligt.
Konstnären vill mana till att se att det finns liv i allt – allt som kan bära bakterier. Man kan tala om en strävan efter att nalkas ett mikrokosmos eller en djupdykning i det till synes meningslösa.
 
De flesta konstverk som presenteras i utställningen pendlar mellan dessa ytterligheter, att vara enkla och ringa å ena sidan men förföriska och objekt för njutning å den andra. Han har en säregen blick för, och kanske kärlek till, det missförstådda och det oönskade. När han därefter slutgiltigt dödförklarar föremålet med flytande silikonmassa som övertar flugsvampens form, har han alkemiskt givit föremålet en helt ny innebörd. Det till synes obetydliga har transformerats till ett konstobjekt. Det förflutna finns kvar som ett spår eller ett minne men objektet har givits ett nytt värde, kanske som ett uppskattat estetiskt föremål för njutning.
 
Skulpturerna Strange Fruits har en tillverkningsprocess med starka inslag av slumpmässighet, kompositionen tycks vara en balansakt mellan det organiserade och oordnade och betraktarens tolkning av/associationer kring tingen är svår för konstnären att påverka. Konsten har också en tradition av att ”förföra”, det finns teman och upplevelser som är förväntade och legitima. Man skulle kunna se Roland Perssons ”alkemi” som en konst i att förföra, att väcka betraktarens blick genom förväntan över att bli just estetiskt förförd. Roland Persson nominerar de oansenliga tingen till objekt för estetiskt betraktande och konstupplevelse.
 
Varje skulptur, gestaltning och konstnärliga analys som Roland Persson arbetat med utstrålar såväl humor och kärlek som personlig omsorg. Det är lätt att förbryllas av pendlingen mellan dikotomier; högt och lågt, vackert och fult, konstverk och vardagsföremål, natur och kultur, privat och offentligt, intention och slump. Men det är just i spänningsfältet som konstupplevelsen griper in och väcker förundran.
 
 
OFFENTLIG SKULPTUR
Linnémonumentet Natura Armarium invigs under Kulturnatten(8/9) i Vasaparken i Uppsala. Roland Persson bemålade bronsskulptur består av hundratals avgjutna objekt, bl a ett skåp från Linnés Botanicum som Carl von Linné använde som herbarium, jättenäckrosen Victoria amazonica från Bergianska trädgården och en stor mängd föremål, små insekter, fiskar, en mås, stenar, snäckor, gamla böcker, en svan, några pappersark, en mängd kaktusar, fåglar o s v.
 
ELISABETH FAGERSTEDT Museichef/curator


[1] Roland Persson är född 1963 i Hudiksvall och bor i Stockholm. Han är utbildad vi Konsthögskolan i Umeå och har en mängd utställningar och offentliga uppdrag bland sina meriter, t ex entrén till tunnelbanan vid Sergels torg i Stockholm 2006.

Roland Persson - Strange Fruits

Allmänt Kommentera

Roland Persson - Strange Fruits


UPPSALA KONSTMUSEUM
 
Roland Persson – Strange Fruits[1]
Silikonskulpturer på oväntade platser i byggnaden.
19 maj – 26 augusti
 
Roland Persson är skulptör med ett personligt och intimt förhållande till natur. Gärna natur som inte lyfts fram som vare sig vacker eller romantisk. Hans silikonskulpturer är avbildningar med nästintill realistiska ambitioner och hans naturavbildningar handlar om små, små företeelser i naturen som t ex höstens förruttnelse och förfall, om insekter och småkryp som landat på fönsterbrädan och om andra till synes oansenliga företeelser. Skulpturerna installeras på oväntade platser i byggnaden, som ett intrång eller som en okontrollerad utbredning av växtlighet. Att kontrollera naturen är ett kulturfenomen som här utmanas.
 
Att närma sig något genom att gjuta av det är ett omständligt sätt att förvandla en verklighet till en annan. Men denna dubbla inställning till realism är en förutsättning för mina berättelser. Jag vill få betraktaren att stiga in i eller komma nära annan värld. Jag använder mig av objekt eller bitar av natur som jag har ett speciellt förhållande till eller som jag har vuxit upp med. Det kan också handla om berättelser eller fantasier, laddade med något som berört mig personligt.
 
PRÄSTKRAGAR I ENTRÉN
Roland Persson använder ofta prästkragen som metafor. Den fungerar mycket väl. Den representerar både allvar och lek, kärlek och hat, en kittlande lek som de flesta av oss säkert har provat. Vi överlämnar åt slumpen att avgöra den kanske mest allvarliga frågan i våra liv; att älskas eller inte.
 
Foajén i Uppsala konstmuseum svämmar över av prästkragsskulpturer som slumpmässigt spridits ut. Det är fritt för var och en att använda dem, trampa på dem, städa undan dem över eller placera om dem.
 
Roland Persson benämner ibland sina avgjutningar ”tredimensionella fotografier”, de är direkta fysiska avtryck med realistiska anspråk. Slumpen är en avgörande faktor i skapandet av silikonskulpturerna och ett estetiskt uttryck i sig. Gjutrester i form av klumpar och vassa kanter sitter ofta kvar på skulpturerna och påminner om tillverkningsprocessen. Transformeringen från ting till avbildat ting redovisas tydligt.
 
Genom det direkta, fysiska avtrycket av föremålet liknar det andra indexikala tecken, som till exempel fotografier. Meningen i ett index är att dess innebörd inte så mycket är föremål för symbolisk tolkning som att det bygger på en slags likhetsprocess. Tolkningen handlar om igenkännande, som ett ting som visar sig i spökform under en ny slags hud. Som en dödsmask.
 
 
TRAPPHUSET
Trapphuset har invaderats av objekt, svampar och även vilda träd från exotiska platser som brer ut sig som en närmast ogräsartad växtlighet, som något närmast oönskat och marginaliserat. Att benämna en växtlighets utbredning som ogräsartad är främst frågan om en värdering. För att definiera en växt eller en svamp för den delen som o-gräs krävs en kulturell värderingsakt, ett dömande av en livsform som värdelös och irriterande. Ogräset finns bara där människan trampar sin kulturella stig genom naturen, det finns en nära relation mellan människa och ogräs. Skulpturerna avbildar därmed inte enbart något ogräsliknande utan också de känslor, den psykologi, moral och kultur som ingår i definitionen av denna, kanske oönskade, natur. Svamparna blir en konstruktion som inte alls liknar konst på vanligt sätt - den glider över till en kulturmetafor.
 
Det är logiskt att läsa in ett natur-kulturtema i Roland Perssons konst. Naturen som både nedbrytande och uppbyggande är kanske mer intressant för Roland Persson än själva växten som naturligt given. Här rör vi oss mellan lagringar av kultur. Dikotomin, d v s den traditionella uppdelningen av natur å ena sidan och kultur å den andra, är inte längre så självklar. Skulpturerna behandlas som naturföremål utan hierarkier eller värderingar. De har placerats noggrant för att kompositionen ska se så slumpmässig ut som möjligt.
Konstnären vill mana till att se att det finns liv i allt – allt som kan bära bakterier. Man kan tala om en strävan efter att nalkas ett mikrokosmos eller en djupdykning i det till synes meningslösa.
 
De flesta konstverk som presenteras i utställningen pendlar mellan dessa ytterligheter, att vara enkla och ringa å ena sidan men förföriska och objekt för njutning å den andra. Han har en säregen blick för, och kanske kärlek till, det missförstådda och det oönskade. När han därefter slutgiltigt dödförklarar föremålet med flytande silikonmassa som övertar flugsvampens form, har han alkemiskt givit föremålet en helt ny innebörd. Det till synes obetydliga har transformerats till ett konstobjekt. Det förflutna finns kvar som ett spår eller ett minne men objektet har givits ett nytt värde, kanske som ett uppskattat estetiskt föremål för njutning.
 
Skulpturerna Strange Fruits har en tillverkningsprocess med starka inslag av slumpmässighet, kompositionen tycks vara en balansakt mellan det organiserade och oordnade och betraktarens tolkning av/associationer kring tingen är svår för konstnären att påverka. Konsten har också en tradition av att ”förföra”, det finns teman och upplevelser som är förväntade och legitima. Man skulle kunna se Roland Perssons ”alkemi” som en konst i att förföra, att väcka betraktarens blick genom förväntan över att bli just estetiskt förförd. Roland Persson nominerar de oansenliga tingen till objekt för estetiskt betraktande och konstupplevelse.
 
Varje skulptur, gestaltning och konstnärliga analys som Roland Persson arbetat med utstrålar såväl humor och kärlek som personlig omsorg. Det är lätt att förbryllas av pendlingen mellan dikotomier; högt och lågt, vackert och fult, konstverk och vardagsföremål, natur och kultur, privat och offentligt, intention och slump. Men det är just i spänningsfältet som konstupplevelsen griper in och väcker förundran.
 
 
OFFENTLIG SKULPTUR
Linnémonumentet Natura Armarium invigs under Kulturnatten(8/9) i Vasaparken i Uppsala. Roland Persson bemålade bronsskulptur består av hundratals avgjutna objekt, bl a ett skåp från Linnés Botanicum som Carl von Linné använde som herbarium, jättenäckrosen Victoria amazonica från Bergianska trädgården och en stor mängd föremål, små insekter, fiskar, en mås, stenar, snäckor, gamla böcker, en svan, några pappersark, en mängd kaktusar, fåglar o s v.
 
ELISABETH FAGERSTEDT Museichef/curator


[1] Roland Persson är född 1963 i Hudiksvall och bor i Stockholm. Han är utbildad vi Konsthögskolan i Umeå och har en mängd utställningar och offentliga uppdrag bland sina meriter, t ex entrén till tunnelbanan vid Sergels torg i Stockholm 2006.