Gustaf Broms

NEW PHOTOGRAPHIC WORKS

24 maj – 30 juni 2018

 

Galleri Fagerstedt presenterar Gustaf Broms första soloutställning på galleriet. Han är en av våra främsta och mest aktiva performancekonstnärer med en konstant flödande verksamhet både på hans gård i norduppland och över hela världen. Men man kan ändå inte placera honom i ett fack, även om just performancekonsten är vid och nästintill gränslös, så måste beskrivningen av honom överskrida de gängse fackgränserna. Gustaf Broms konst och konstnärsskap liknar ingen annans. Han har en reflekterande, berättande och okritisk blick i allt sitt skapande, såväl i hans performances, videoverk, fotografiska arbeten, skulpturer, installationer, ljudverk och andra ännu inte sedda konstellationer av objekt och performativa akter. Han rör sig med, och berör med, personliga symboler liksom med filosofiskt storslagna frågeställningar kring människans existens och kring det mänskliga i det naturliga.

De fotografiska verken i utställningen är starkt performativa. Som alltid är han själv en aktör, en ledsagare och ett objekt i hans konst och som alltid uppstår dilemmat i att vara en del av sitt verk men utan att kunna se det. Här blir kameran ett viktigt redskap för att återberätta och reflektera över de verk som konstnären skapar.

Gustaf Broms visar en serie helt nya fotografiska verk. Vid första anblicken liknar de stilleben som de målades på 1500- och 1600-talen. Som stilla arrangemang av föremål från hemmet, gärna från köket eller skafferiet, där bildspråket överbetonat, kristalliserat och symbolladdat föremålens status. Vid andra anblicken infinner sig en vanitas-symbolik som om här finns dödskallar eller något annat som har dött och som påminner om livets förgänglighet. Det är när vi sett igenom vårt vaneseende och sett bortom raden av historiska verk som passerar revy på näthinnan som vi inser att allt på bilden är levande. Där någonstans uppstår det barocka inslaget och i relief mot de oväntade föremål och symboler som bilderna innehåller förefaller allt plötsligt mycket mer excentriskt. Själva akten, att placera ett levande huvud på ett fat, arrangerat i ett stilleben med oväntade föremål, kan ses såväl med humor som med allvar, som en kanoniserad berättelse om tomhet, förgänglighet och fåfänglighet likväl som en sisyfosakt, att sticka upp sitt huvud i en kontext man inte känner och att iaktta och försöka förstå den nya platsen utan att egentligen kunna se eftersom det är det egna seende ögat som också är scenens objekt.

Elisabeth Fagerstedt har följt konstnären under de senaste 10 åren. Hon curerade en stor och delvis retrospektiv utställning med Gustaf Broms år 2009 på Uppsala konstmuseum. Utställningen innehöll flera emblematiska och tongivande verk ur hans produktion, t ex videoverken The Sitting och A Walking Piece. Utställningen kom till ungefär 1 år efter att konstnären återvänt till Sverige efter en 20 år lång resa, och ett lika långt utforskande av, i världen. År 2012 curerade Elisabeth Fagerstedt även premiärvisningen av det omfattande flerkanaliga videoverket ”The Tree” av Gustaf Broms.

 

Gustaf Broms on the latest works

There is always a slight frustration making work with your own body,

that you never "see" the work, only a vague feeling from the interior,

the experience from "the other side" is always hidden.

 

One day I rigged a camera with a time lapse setting to get a sense of the

formal aspect of an action. A durational work with the head coming out

of a table, to create a situation where there would be a tension between

being object and being subject.

 

This "tension" I experienced during a walk in the forest where I played

with shifting my awareness through something like -

 

Being in the environment

environment as objects

objects as Beings

Beings as Self

Self as being

 

Even if every work initially seem to be new and independent of previous

works, there is clear thread of playing with perceived borders, moving

between identifying with MIND, as an experience of life as an intellectual

process, and being NATURE, as identifying with being body.

 

The focus on this "gap", seem to reappear, and I wonder if I am trying to

make a work to heal this gap ?

 

I understand this rupture, as if our senses have evolved as tools to

preserve the biological vehicle, rather than to read reality. This view of

the world, based on the senses, creates an experience of seperation from

our environment, this misconception has taken over our sense of place

in the universe ? A confusion also rooted in human arrogance perhaps ?

Can I trace this "wound" as a root of conflict ?

 

Whether I look at what human do to human, human to other non-human

beings or human towards environment ?

 

An illusion of border of skin as border of self

- creates illusion of "OTHER" ?

 

Even if experience and science tells me that existence is more

perforated, no clear beginning or end between beings and environment ?

Air and water flow through me, inside and outside are superfluous ?

In whatever form my work is presented, ephemeral or material,

there always seem to be BODY-SPACE-TIME that are central,

both as materials and as content of the work.

 

In my studio there is a lot of organic matter, beings in different states of

decay and transformation, to insert my own head in this scene,

made a clear echoe to the Vanitas tradition, the first image in this series

is a conversation with that tradition. Those paintings that are

concerned with time and space (change and emptiness) the dialogue

came very natural.

 

Seeing this first image as an object (a print), I was again reminded of

the power of a photograph, after years of not working with this form.

Even though my first steps into making visual works, was being trained

as a photographer. After pursuing image making through light and

chemicals, a feeling of frustration slowly grew with the constrictions of

2 dimensions. In 1993 in an act of sheer desperation, I burnt all my

works, and through this fire, realized the power of the ACTION.

 

The intensity of this experience eventually moved me towards making

actions and performance work as my main form.

 

Vanitas vanitatum omnia vanitas

"Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet"

from the Ecclesiastes, and in the Vulgate 1:2; 12:8

Gustaf Broms, in the snow 2017

 

 

LÄS MER: http://gallerifagerstedt.hemsida24.se/exhibitions/gustaf-broms-39640468

Gustaf Broms - New Photographic Works

Allmänt Kommentera
 

Gustaf Broms

NEW PHOTOGRAPHIC WORKS

24 maj – 30 juni 2018

 

Galleri Fagerstedt presenterar Gustaf Broms första soloutställning på galleriet. Han är en av våra främsta och mest aktiva performancekonstnärer med en konstant flödande verksamhet både på hans gård i norduppland och över hela världen. Men man kan ändå inte placera honom i ett fack, även om just performancekonsten är vid och nästintill gränslös, så måste beskrivningen av honom överskrida de gängse fackgränserna. Gustaf Broms konst och konstnärsskap liknar ingen annans. Han har en reflekterande, berättande och okritisk blick i allt sitt skapande, såväl i hans performances, videoverk, fotografiska arbeten, skulpturer, installationer, ljudverk och andra ännu inte sedda konstellationer av objekt och performativa akter. Han rör sig med, och berör med, personliga symboler liksom med filosofiskt storslagna frågeställningar kring människans existens och kring det mänskliga i det naturliga.

De fotografiska verken i utställningen är starkt performativa. Som alltid är han själv en aktör, en ledsagare och ett objekt i hans konst och som alltid uppstår dilemmat i att vara en del av sitt verk men utan att kunna se det. Här blir kameran ett viktigt redskap för att återberätta och reflektera över de verk som konstnären skapar.

Gustaf Broms visar en serie helt nya fotografiska verk. Vid första anblicken liknar de stilleben som de målades på 1500- och 1600-talen. Som stilla arrangemang av föremål från hemmet, gärna från köket eller skafferiet, där bildspråket överbetonat, kristalliserat och symbolladdat föremålens status. Vid andra anblicken infinner sig en vanitas-symbolik som om här finns dödskallar eller något annat som har dött och som påminner om livets förgänglighet. Det är när vi sett igenom vårt vaneseende och sett bortom raden av historiska verk som passerar revy på näthinnan som vi inser att allt på bilden är levande. Där någonstans uppstår det barocka inslaget och i relief mot de oväntade föremål och symboler som bilderna innehåller förefaller allt plötsligt mycket mer excentriskt. Själva akten, att placera ett levande huvud på ett fat, arrangerat i ett stilleben med oväntade föremål, kan ses såväl med humor som med allvar, som en kanoniserad berättelse om tomhet, förgänglighet och fåfänglighet likväl som en sisyfosakt, att sticka upp sitt huvud i en kontext man inte känner och att iaktta och försöka förstå den nya platsen utan att egentligen kunna se eftersom det är det egna seende ögat som också är scenens objekt.

Elisabeth Fagerstedt har följt konstnären under de senaste 10 åren. Hon curerade en stor och delvis retrospektiv utställning med Gustaf Broms år 2009 på Uppsala konstmuseum. Utställningen innehöll flera emblematiska och tongivande verk ur hans produktion, t ex videoverken The Sitting och A Walking Piece. Utställningen kom till ungefär 1 år efter att konstnären återvänt till Sverige efter en 20 år lång resa, och ett lika långt utforskande av, i världen. År 2012 curerade Elisabeth Fagerstedt även premiärvisningen av det omfattande flerkanaliga videoverket ”The Tree” av Gustaf Broms.

 

Gustaf Broms on the latest works

There is always a slight frustration making work with your own body,

that you never "see" the work, only a vague feeling from the interior,

the experience from "the other side" is always hidden.

 

One day I rigged a camera with a time lapse setting to get a sense of the

formal aspect of an action. A durational work with the head coming out

of a table, to create a situation where there would be a tension between

being object and being subject.

 

This "tension" I experienced during a walk in the forest where I played

with shifting my awareness through something like -

 

Being in the environment

environment as objects

objects as Beings

Beings as Self

Self as being

 

Even if every work initially seem to be new and independent of previous

works, there is clear thread of playing with perceived borders, moving

between identifying with MIND, as an experience of life as an intellectual

process, and being NATURE, as identifying with being body.

 

The focus on this "gap", seem to reappear, and I wonder if I am trying to

make a work to heal this gap ?

 

I understand this rupture, as if our senses have evolved as tools to

preserve the biological vehicle, rather than to read reality. This view of

the world, based on the senses, creates an experience of seperation from

our environment, this misconception has taken over our sense of place

in the universe ? A confusion also rooted in human arrogance perhaps ?

Can I trace this "wound" as a root of conflict ?

 

Whether I look at what human do to human, human to other non-human

beings or human towards environment ?

 

An illusion of border of skin as border of self

- creates illusion of "OTHER" ?

 

Even if experience and science tells me that existence is more

perforated, no clear beginning or end between beings and environment ?

Air and water flow through me, inside and outside are superfluous ?

In whatever form my work is presented, ephemeral or material,

there always seem to be BODY-SPACE-TIME that are central,

both as materials and as content of the work.

 

In my studio there is a lot of organic matter, beings in different states of

decay and transformation, to insert my own head in this scene,

made a clear echoe to the Vanitas tradition, the first image in this series

is a conversation with that tradition. Those paintings that are

concerned with time and space (change and emptiness) the dialogue

came very natural.

 

Seeing this first image as an object (a print), I was again reminded of

the power of a photograph, after years of not working with this form.

Even though my first steps into making visual works, was being trained

as a photographer. After pursuing image making through light and

chemicals, a feeling of frustration slowly grew with the constrictions of

2 dimensions. In 1993 in an act of sheer desperation, I burnt all my

works, and through this fire, realized the power of the ACTION.

 

The intensity of this experience eventually moved me towards making

actions and performance work as my main form.

 

Vanitas vanitatum omnia vanitas

"Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet"

from the Ecclesiastes, and in the Vulgate 1:2; 12:8

Gustaf Broms, in the snow 2017

 

 

LÄS MER: http://gallerifagerstedt.hemsida24.se/exhibitions/gustaf-broms-39640468

Den här bloggen är ett arkiv över texter som jag skriver och har skrivit om konst och om konstnärer. De har tillkommit i samband med mina olika konstvetarroller under ett långt yrkesliv som konstmuseichef, konsthallschef, museiintendent, curator, konstnärlig rådgivare, projektledare för konstnärlig gestaltning och även, sedan år 2014 som gallerist. Håll till godo. Jag hoppas att du hittar något som du gillar här! / Elisabeth

Välkommen till min nya blogg!

Allmänt Kommentera

Den här bloggen är ett arkiv över texter som jag skriver och har skrivit om konst och om konstnärer. De har tillkommit i samband med mina olika konstvetarroller under ett långt yrkesliv som konstmuseichef, konsthallschef, museiintendent, curator, konstnärlig rådgivare, projektledare för konstnärlig gestaltning och även, sedan år 2014 som gallerist. Håll till godo. Jag hoppas att du hittar något som du gillar här! / Elisabeth


 
Andreas Hammar
konstnär, uppfinnare och elektromekaniker
22 februari - 31 mars 2018
 
Galleri Fagerstedt presenterar Andreas Hammar med soloutställningen Mene tekel. En utställning som anspelar på förebudet, på föraningen och på små irritationer som pockar på uppmärksamhet trots att de föreföll helt triviala och ovidkommande vid första anblicken.
 
Andreas Hammar tog sin magisterexamen på Konstfackskolan år 2001 och har sedan dess rört sig i ett eget gränsland mellan konst, film och uppfinning. Redan vid debututställningen på Galleri Boman i Stockholm fascinerade han publiken med att bjuda in i en fiktiv modellvärld i skala 1:1, rakt in i en 3-dimensionell fantasy-miljö, skapad ur konstnärens innersta fantasier om andra världar. Andreas Hammar är en ”pulare” och en notorisk samlare. Han har t ex en enorm samling med gamla verktyg i sin verkstad, överlagrade med damm, smuts och patina. Han är utbildad på Konstfack och med tiden självlärd inom elektromekanik.
 
Ibland har Andreas Hammars installationer och miljöer varit vänliga och närmast harmlösa, som svar på längtan till en lekfull och kreativ plats, en grotta, ett sublimt rum, med romantikens idé om en obegränsad möjlighet att ge sig hän i en annan värld. T ex kan nämnas den ”tehussimulator” där man fick dricka te och äta skorpor med konstnären, uppförd i Botkyrka konsthall år 2003, eller värdshuset som byggdes upp permanent för Edsviks konst- och kulturcentrum eller den Indiana Jones-inspirerade ruinmiljö som han byggde upp i hela utställningsrummet på Galleri Natalia Goldin i Stockholm m fl verk som uppförts inom genren gammaldags äventyrsromantik.
 
Vid andra tillfällen har Andreas Hammar tagit ett steg ut ur fantasivärlden och betraktat den med ett utifrånperspektiv. Hur går det till att skapa imaginärer? Hur uppstår magin? Utställningen Cityscapes tillsammans med Ralf Söderlind på Uppsala konstmuseum var ett avslöjande exempel på magin bakom en filmens ”Matte Painting”. Besökaren leddes in i ett illusoriskt perspektiv och tycktes betrakta en stor modell över en medeltida stad men med ett par stegs förflyttning från den fantasieggande modellen avslöjades hela illusionen i form av platta skivor som placerats i lager på lager för att lura ögat.
 
Hans verk har många referenser till film och fantasy och han har varit verksam både framför och bakom kameran med barnprogram, byggt apparater som utvinner dricksvatten ur svettiga underkläder och skapat alla möjliga knasiga maskiner, ibland tillsammans med sina kollegor på verkstadskollektivet Svart i Bagarmossen.
 
Man kan se tydligt hur vissa företeelser återkommer i hans konstnärliga arbete: maskiner och magiska platser där betraktaren har huvudrollen och inbjuds till att ta ett steg rakt in i en frusen scen. Han kan lika gärna bygga upp en hel interiör, en egen värld, att kliva in i, att omslutas av och att inträda en parallell verklighet igenom, som att med små medel skruva upp stämningen på en befintlig plats, med små oansenliga installationer eller med ljud, ange en ton av att något finns där som kanske inte hör dit men som ändå markerar sin närvaro.
 
Med utställningen Mene tekel har Andreas Hammar lämnat det harmlösa och han för in irritationsmomenten i sina verk. Installationerna i galleriet blir med tiden pockande och oroande. Otåligt och störande stjäl de vår uppmärksamhet alltmer, tiden går och allt känns inte längre bara lekfullt och behagligt. Med tiden uppstår en ny komplexitet.
 
Vi kan få en känsla av att, trots våra drömmar om att finna en väg till en annan och mer fantastisk plats, leder Andreas Hammars imaginära fönsteröppningar, rördragningar, vattenledningar och skåpluckor, alla de små tecknen på att rummet skulle kunna utsträckas till ytterligare okända rum, till ännu outforskade världar, oss in i ett tillstånd av irritation och frustration, till en insikt om att den andra världen även kan vara hotfull och bristfällig. Vi närmar oss nu dystopiernas gränsland.


 
Mene tekel är ett begrepp som förekommer bl a i Bibeln och i en översättning från Arameiska tillskrivs uttrycket följande betydelse: "Mene, det betyder: Gud har räknat [mená] ditt rikes dagar och gjort ände på det. Tekel, det betyder: du är vägd [tekiltá] på en våg och befunnen för lätt”. Det används också som ett uttryck för att förebåda en annalkande olycka, som ett varsel eller ett omen.

Mene tekel, Om varsel och andra omen - Andreas Hammar

Allmänt Kommentera

 
Andreas Hammar
konstnär, uppfinnare och elektromekaniker
22 februari - 31 mars 2018
 
Galleri Fagerstedt presenterar Andreas Hammar med soloutställningen Mene tekel. En utställning som anspelar på förebudet, på föraningen och på små irritationer som pockar på uppmärksamhet trots att de föreföll helt triviala och ovidkommande vid första anblicken.
 
Andreas Hammar tog sin magisterexamen på Konstfackskolan år 2001 och har sedan dess rört sig i ett eget gränsland mellan konst, film och uppfinning. Redan vid debututställningen på Galleri Boman i Stockholm fascinerade han publiken med att bjuda in i en fiktiv modellvärld i skala 1:1, rakt in i en 3-dimensionell fantasy-miljö, skapad ur konstnärens innersta fantasier om andra världar. Andreas Hammar är en ”pulare” och en notorisk samlare. Han har t ex en enorm samling med gamla verktyg i sin verkstad, överlagrade med damm, smuts och patina. Han är utbildad på Konstfack och med tiden självlärd inom elektromekanik.
 
Ibland har Andreas Hammars installationer och miljöer varit vänliga och närmast harmlösa, som svar på längtan till en lekfull och kreativ plats, en grotta, ett sublimt rum, med romantikens idé om en obegränsad möjlighet att ge sig hän i en annan värld. T ex kan nämnas den ”tehussimulator” där man fick dricka te och äta skorpor med konstnären, uppförd i Botkyrka konsthall år 2003, eller värdshuset som byggdes upp permanent för Edsviks konst- och kulturcentrum eller den Indiana Jones-inspirerade ruinmiljö som han byggde upp i hela utställningsrummet på Galleri Natalia Goldin i Stockholm m fl verk som uppförts inom genren gammaldags äventyrsromantik.
 
Vid andra tillfällen har Andreas Hammar tagit ett steg ut ur fantasivärlden och betraktat den med ett utifrånperspektiv. Hur går det till att skapa imaginärer? Hur uppstår magin? Utställningen Cityscapes tillsammans med Ralf Söderlind på Uppsala konstmuseum var ett avslöjande exempel på magin bakom en filmens ”Matte Painting”. Besökaren leddes in i ett illusoriskt perspektiv och tycktes betrakta en stor modell över en medeltida stad men med ett par stegs förflyttning från den fantasieggande modellen avslöjades hela illusionen i form av platta skivor som placerats i lager på lager för att lura ögat.
 
Hans verk har många referenser till film och fantasy och han har varit verksam både framför och bakom kameran med barnprogram, byggt apparater som utvinner dricksvatten ur svettiga underkläder och skapat alla möjliga knasiga maskiner, ibland tillsammans med sina kollegor på verkstadskollektivet Svart i Bagarmossen.
 
Man kan se tydligt hur vissa företeelser återkommer i hans konstnärliga arbete: maskiner och magiska platser där betraktaren har huvudrollen och inbjuds till att ta ett steg rakt in i en frusen scen. Han kan lika gärna bygga upp en hel interiör, en egen värld, att kliva in i, att omslutas av och att inträda en parallell verklighet igenom, som att med små medel skruva upp stämningen på en befintlig plats, med små oansenliga installationer eller med ljud, ange en ton av att något finns där som kanske inte hör dit men som ändå markerar sin närvaro.
 
Med utställningen Mene tekel har Andreas Hammar lämnat det harmlösa och han för in irritationsmomenten i sina verk. Installationerna i galleriet blir med tiden pockande och oroande. Otåligt och störande stjäl de vår uppmärksamhet alltmer, tiden går och allt känns inte längre bara lekfullt och behagligt. Med tiden uppstår en ny komplexitet.
 
Vi kan få en känsla av att, trots våra drömmar om att finna en väg till en annan och mer fantastisk plats, leder Andreas Hammars imaginära fönsteröppningar, rördragningar, vattenledningar och skåpluckor, alla de små tecknen på att rummet skulle kunna utsträckas till ytterligare okända rum, till ännu outforskade världar, oss in i ett tillstånd av irritation och frustration, till en insikt om att den andra världen även kan vara hotfull och bristfällig. Vi närmar oss nu dystopiernas gränsland.


 
Mene tekel är ett begrepp som förekommer bl a i Bibeln och i en översättning från Arameiska tillskrivs uttrycket följande betydelse: "Mene, det betyder: Gud har räknat [mená] ditt rikes dagar och gjort ände på det. Tekel, det betyder: du är vägd [tekiltá] på en våg och befunnen för lätt”. Det används också som ett uttryck för att förebåda en annalkande olycka, som ett varsel eller ett omen.